Jag har vandrat på mark
som jag förr älskade
men nu hållt mig undan
i förakt


Jag ångrar det inte
Men jag blir galen på mig själv

Jag förbannar mig själv, jag skrattar.
Jag älskar och jag hatar
jag vet inte längre vart min fötter bär

Jag har kastat mig ned för stup
Jag har stått på det högsta berg
för att krossa mina gränser.

Jag har skrattat tills jag gråtit,
gråtit tills jag skrattat
bara för att utplåna svart och vitt.

Allt omkring mig, inom mig,
är i en kaotisk röra.

Vad har jag gjort?
Inte allt,
men tillräckligt för att jag ska ifrågasätta det.

Hur långt skall vi vandra tillsammans
innan våra vägar skiljs och vi går åt olika håll?

Jag är så rädd att du är precis
som en vildvind som jag mötte en gång.
Som kom,
stormade,
berörde
och försvann

Jag är så rädd
att du
smeker
skriker
skrattar
leker
Vaknar, i en helt annan värld
än den du ville vara i.
Jag är så rädd att du svävar din väg
att du kanske aldrig kommer åter.



Avståndet utplånades
och tiden stod stilla.
emellan våra andetag



Vart tog livet vägen?
Det är livet vi har inom oss.
Bultande
trånande
blödande
glödande
het