Låt mig få ta del av dig,
låt mig få sitta bredvid dig,
låt mig få höra dina vanliga
tankar.
Inte de där stora tankarna
om varför och varthän, utan
de små vardagliga tankarna om
ärtsoppan du lagade till middag.

Om lappen du hittade bakom spisen
som det stod ett telefonnummer på,
som du inte ville kännas vid,
eller som du ville kännas vid.

Det som gick till din gamla
hårfrisörska, hon som dog förra veckan och
som nästan blev din vän.
Men hur i all sin dag hade lappen hamnat där,
bakom spisen, du som är så noggrann med din städning?

Låt mig få ta del av dig, av ditt vanliga liv,
ditt lilla liv.

Jag vill sitta här bredvid dig i soffan, den soffan
som är så nedsutten att vi liksom glider in mot
varandra när vi sitter där tillsammans.

Du säger att du en gång ska köpa en ny soffa och
du bläddrar fram en bild i möbelkatalogen på
en som vi båda tycker skulle passa i din lägenhet.

Låt mig få ta del av det, tillåt mig att sitta där
tillsammans med dig i soffan i det gröna
och stilla prata om det lilla livet.

Det stora kan vi ta en annan gång, en annan dag
när det lilla livet har vuxit sig så stort att det inte
räcker med kokta makaroner.