Jag reste till andra sidan klotet med förhoppning att låta dig glömma mig. Åkte dit, där vi träffades för första gången. Visste att du fortfarande var kvar där. Du skulle kunna bli lycklig tillslut. Det visade sig att jag var det hopplösa fallet, det är jag som aldrig glömmer dig.

Tårar bakom glasögon. Hotellakan, badrum. Du dricker öl för snabbt. Det har gått sju år, du ser ut att ha åldrats 15. Ser jag också ut så nu? Är vi så gamla? Och fula? Tiden går snabbare. Näsblod, spya, paranoia, eviga nätter med intervaller av sömn. Dina kalsonger som jag lämnat i hotellrummet. Du bryr dig inte om dem, det gör jag för jag orkar inte köpa nya åt dig.

Vi beslutar att lämna landet. Kort varsel. Pakistansk tobak utspottad mellan husen på vägen. Flygplats, oro. Du lär mig nya ord. Hur man säger "magont". Toalettstank, tomhet tystnad. Valde jag rätt? Är jag galen? Ångrar mitt beslut, det är kallt i det här landet såhär års, jag har inga varma kläder med mig. Menskoppen skaver och gör ont. Orolig för att bli sjuk igen, dö. Känner mig obehaglig bland dina familjemedlemmar. Gråter vid toalettdörren bakom huset.

Tatuerar in ditt namn. Bryr mig inte om några konsekvenser. Ingenting blir bra. Sitter hela natten på en stol på flygplatsen i Bangalore och gråter. Återvänder där jag började, men utan dig. Du är kvar i ditt hemland, jag är i ditt grannland. Ingen av oss gillar ens Indien. Människor pratar om att du och jag borde gifta oss. De iakttar min tatuering när jag går. Panik, ångest, kärlek, svek. Du skickar en bild på dig och en hundvalp, jag har gjort ett fruktansvärt misstag, att komma hit igen, efter sju år. Kunde inte gjort något annat.