Skirt och skört som den tunna isen på vattenpölen
på morgonen när den första nattfrosten kommit

så genomskinligt och lättkrossat
var det overkliga glaset mellan oss
så nära var vi att vi nästan rörde varandras kärna.

Vi lät inte isen smälta.
Vi krossade inte glaset.

Men vi såg, genom den tunna, tunna hinnan
mer än vi någonsin sett av varandra förut.

Och det var stort och gott.