Konfidentiellt – klient rapport

Dr XXXXXXX
AVDELNINGEN FÖR PSYKOLOGI OCH MENTAL HÄLSA
XXXXXXXXXXX
XXXXX XXXXXXXX
Dr XXXXXXX
Min kontakt på polisen ville inte låta mig göra en fotostatkopia på originalet, men han lät mig göra en avskrift på dokumentet, vilken du finner nedan. För att sammanfatta det hela hittades originalet av den lokala polismyndigheten i rum 213 på The Sleepy Moon Motel, vid U.S. RT. 11, sju mil väster om Karam, Ohio. Dokumentet låg i soporna, delvis uppbränt (endast ungefär 40% av dokumentet var intakt). Förmodligen postades det aldrig, eftersom att innehavaren av rum 213 stämde in på beskrivningen av brevets författare, J. Archer.
Fysiska bevis föreslår att hon flydde platsen uppskattningsvis 30 minuter innan polisen anlände.
För klarhetens skull är mina kommentarer i *** STORA BOKSTÄVER ***
Alltså, jag vet att jag är skyldig dig en hel del, men jag föredrar att inte arbeta mer på det här fallet. Jag kan inte hantera alla suspekta saker som inträffat sedan det att du ringde mig förra månaden.
Be mig inte att undersöka situationen närmare. Och försök inte hota mig. Jag gick bakom din rygg och Du Vet Vem sade att jag inte behövde följa dina order längre.

K.S. Delburton.


*** AVSKRIFT SOM FÖLJER ***

Kära *******
Jag gjorde det.
Jag gjorde vad de påstod att jag gjorde. Jag vill att du ska veta sanningen istället för att spendera ditt liv med att undra hur. Sanningen är smärtsam, och den kommer att såra dig. Jag hoppas att jag har tillräckligt med mod för att skiva ner allting och skicka det till dig.
Jag dödade honom.
Jag vill att du ska veta varför.
Jag hade jobbat för the Globe i nästan ett år. ”Janet Archer, flickreporter”. Hennes faders stolthet och glädje.
Tio och en halv månad av riksdagsmöten, bekräftanden av rykten, rån och fulla tonåringar som kör in i telefonstolpar. Jag blev varnad i skolan om hur man måste arbeta sig uppåt på karriärstegen, och hur det krävs tålamod. Jag trodde inte att ett minimumavlönat jobb i en småstad skulle ge mig Pulitzer priset, direkt, men jag trodde däremot att jag hade något att komma med. Kanske några små notiser eller artiklar i tidningens bakre del. Men redaktören ville inte ge mig något kött på benen. Det enda köttiga jag fick var hans hand på mitt lår när han då och då tagit sig en stänkare för mycket.
Jag kollade på alla de där online jobb-sajterna, men de var bara slöseri med tid.
En dag, när jag ögnade igenom tidningen, fick jag syn på en annons, inklämd mellan en nyinvigd pizzeria och en värvningsannons till flottan.
FÖRFATTARE SÖKES
Erfaren och/eller begåvad författare sökes för att hjälpa en äldre man med att sammanfatta sina memoarer. Jag har levt ett långt och ovanligt liv och behöver den rätta ordsmeden för att berätta min historia. Endast en nyfiken, noggrann och beskrivande författare accepteras. Generös lön, flexibla arbetstimmar. Ansök personligen, 08-10.00, 133 Rath St.Ogdenburg.

*** STYCKET SAKNAS ***

och jag följde henne in i det rum som såg ut att ta upp hela framsidan av huset. Bortsett från en enkel hopvikbar stol var rummet tomt. Ingen matta, bara fläckade och illa medfarna golvplankor. Väggarna var ursprungligen vita, tror jag, men hade åldrats till en gråaktig ton. Det var en till dörr i rummet. Den var svart och tung och stängd. Fönstren hade inga gardiner, bara enkla persienner som var halvvägs nerdragna. Den molniga morgonens svaga ljus fyllde rummet med en vag känsla av en obesökt likvaka.
Det var inte så mycket som ett spindelnät i något av hörnen eller i taket. Och rummet var helt doftlöst. ”Vänta” sade hemhjälpen till mig, det enda ord jag hörde henne säga. Jag satte mig ner på stolen och önskade att jag hade tagit med mig kaffe. Kvinnan gick ut och stängde dörren. Den var lika grå som väggarna. Efter några minuter hördes en dammsugare längre inne i huset. Jag suckade och satte mig tillrätta i stolen. Jag försökte räta ut vecken i mina byxor. Jag tittade ut igenom fönstret på den spräckta betongen på den ojämna trottoaren, soppåsarna som väntade på att bli hämtade och den fallfärdiga hundkojan på tomten tvärs över gatan. Jag ställde mig upp och ...

*** STYCKET SAKNAS ***

...den svarta dörren. Dörrvredet var svart och ornerat, likt någonting man skulle finna i en antik-affär. Jag knäböjde och kikade igenom nyckelhålet, men det hade stoppats upp.
Jag kände något vid mina fötter.
Det var luft som blåste ut från under dörren, kall luft som kittlade mina anklar. Jag vidrörde springan mellan dörren och golvet. Den var precis så bred som mina fingertoppar. Och det var definitivt kall, nästan iskall, luft som strömmade igenom.
Jag slängde en snabb blick på min klocka. Jag hade väntat i nästan en halvtimme. Det var absurt. Men ändå kände jag inte för att gå just än. Trots allt, vad som väntade mig utanför var väl knappast mer intressant än detta? Så jag ställde mig upp och slog mina knogar mot den svarta dörren. ”Hallå,” ropade jag. ”Är det någon där? Jag har väntat här i över 30 minuter. Hallå?”
Det kom inget svar. Jag lade min hand på dörrvredet och vred på det. Det rörde sig tyst, smidigt, smidigare än väntat. Men när jag försökte knuffa upp dörren gav den inte vika. Det kändes som om någon hade reglat den från andra sidan.

”Ursäkta, fröken.” Rösten var torr och svag. ”Kan jag hjälpa dig med något?”
Han var lång och smal, med vitt hår och hud som inte hade mött solen på ett bra tag. Han bar en mörk kostym som jag visste var omodern, även fast jag hade en trendkänsla likt en hemlös.
Tunt hår flöt kring hans rosa skalp som rök.
Jag stirrade på honom för att visa att jag inte blivit skrämd, men jag höll vreden ur min röst. ”Jag är här angående annonsen i tidningen,” sade jag, och ägnade en förströdd blick åt tidningen som låg kvar på stolen. ”Annonsen efter en författare? Jag har väntat här ett bra tag.”
”Just det,” suckade han. ”Ja, jag misstänkte att så var fallet. Jag ber om ursäkt för att du har fått vänta. Jag var inte medveten om att du var här förens alldeles nyss.”
”Jag är Janet Archer,” sade jag, och räckte ut handen i den mest affärsmässiga anda. Han fattade min hand i det lösaste grepp jag någonsin känt, och släppte sedan taget.
”Jag är ledsen,” sade han. ”Jag är rädd för att du kommit hit förgäves. Jobbet är inte längre tillgängligt.”
”Har ni redan hittat någon annan?”
”Nej, det är inte på det viset. Du förstår, Mr. Mummer – mannen som lade in annonsen i tidningen – avled natten till idag.”
Jag blinkade ett par gånger.
”Jag är Theo Fenway, hans advokat. Jag skulle gått hit tidigare idag och satt upp en notis på ytterdörren, men… Hur som helst, jag är ledsen för besväret.”
Jag letade efter ord, men fann inga. Jag försökte vinna tid genom att lunka över till stolen för att plocka upp min väska och tidningen.
”Kan du säga mig – vem var han? Varför letade han efter en författare?”
”Han var, som annonsen förklarade, ivrig att skriva ner sina memoarer. Angående vem han var, så är jag rädd för att det skulle vara att bryta sekretessen. Han var en väldigt privat man, undantaget hans önskan att skriva sina memoarer.”

*** STYCKET SAKNAS ***

...tre dagar senare som jag fick brevet, ett vanligt vitt kuvert som dök upp på min skrivbord på jobbet tillsammans med resten av dagens brev. Adressen var maskinskriven – inte dataskriven, utan maskinskriven, och innehöll totalt 13 ord.
”Om du vill veta mer om Mummer:
Sal’s Köttmarknad, Cole St. kl 7.”

*** STYCKET SAKNAS ***

...från bilen såg jag när slaktaren gick ut ur butiken och ner för gatan, bärande på ett stort stycke inlindat i brunt papper. Stycket var enormt, och han hade båda armarna runt det. Då jag såg honom vagga iväg blev jag undrande. Varför gör han en sådan stor leverans till fots? Jag menar, killen hade en klen kroppsbyggnad och haltade på ena benet. Slakteriets skåpbil var parkerad precis utanför butiken. Även om han bara skulle gå en liten bit verkade det som om det hade varit lättare att ta bilen. Jag funderade över vart han var på väg.

*** INTERVJUER PÅ SLAKTERIET AVSLÖJAR ATT EN ARBETARE SOM STÄMMER IN PÅ BESKRIVNINGEN TOG AVSKED FÖR EN MÅNAD SEDAN, UTAN ATT AVGE SIN NUVARANDE ADRESS. ***

*** STYCKET SAKNAS ***

...gränden en mardröm av soptunnor, sopsäckar, hundskit, krossat glad och uppskurna möbler. Killen banade snabbt sin väg mellan soporna på ett sätt som sade mig att han gjort det förut. Han var igenom gränden innan jag ens hunnit en fjärdedel. Jag var säker på att jag förlorat honom, men vid slutet av gränden såg jag att den ledde till en vändplan, kantad av en lagerbyggnad och några skjul. Den enda alternativa utgången var förseglad med en kraftig metallgrind.
Slaktaren stod i mitten av vändplanen, vid en gatubrunn som var omringad av koner och vägarbetsskyltar. Men det var inga vägarbetare där den kvällen, ingen fanns i närheten förutom slaktaren och jag.
Han gick mellan skyltarna och konerna, och jag blev tvungen att backa ut utom synhåll då hans rörelser placerade mig i hans synfält. När jag trädde fram igen såg jag hur han hukade sig över hålet som brunnslocket borde ha täckt. Jag såg hur han höll paketet över öppningen, och hörde hur pappret gick sönder då han slet ut något.
Innan jag hann gömma mig hade slaktaren vänt sig om och börjat gå ut ur gränden igen. Jag hade aldrig trott att en så stor man kunde röra sig så snabbt. Det var knappt så att jag hann ta skydd bakom ett par soptunnor innan han for förbi mig som en blixt, nästan utan att stanna för att undvika de möbler och sopor som stod i vägen.
Jag gick bort till gatubrunnen.
Det var bara en enda lampa i gränden. Jag hoppades att den var stark nog. Jag förbannade mig själv för att jag inte tagit med mig en ficklampa.
Jag lutade mig över hålet och kikade ner. Lite ljus letade sig ner i mörkret, men det tog ett tag för mina ögon att vänja sig vid mörkret.
Jag såg fingrarna först.
Där var händer, avhuggna händer, tre eller fyra stycken, skingrade på det smutsiga, blöta, betonggolvet. Det var ett ben, en kvinnas tror jag, komplett med en fot. Tånaglarna reflekterade ljuset och blänkte svagt. Ett köttstycke, med hår och bröstvårtor. Mjuka, runda former som läckte något mörkt och tjockt.
Det var allt jag såg innan jag blev tvungen att rulla över på händer och knän för att spy.
Nästa gång då jag hade en vaken tanke var jag tillbaka i min lägenhet, sittandes på sängkanten. Jag hade tagit av mina gympaskor och stirrade på dem i hörnet där de stod.
Jag kunde inte minnas att jag någonsin lämnade gränden. Jag kunde inte minnas hur jag kom hem.
Jag gick inte till jobbet dagen därpå.

*** STYCKET SAKNAS ***

”Om du vill veta mer:
K-O skadedjursutrotning, 17th St.
Fråga efter Mike”

*** STYCKET SAKNAS*

...källare var som ett dödsläger. Rostiga behållare med giftigt innehåll hängde på väggarna. Vätskefyllda burkar med stumma former som flöt i dem. Gasmasker och tjocka gummihandskar. När vi kom till slutet av trappan ville jag sluta mina ögon och springa.
”Jag glömmer aldrig den dagen då jag fann honom,” sade Mike. ”En källare fylld med sopor, och där var han, under en hög av gamla tidningar.” Vi kom till en ståldörr med märkliga fläckar runt handtaget. Mike förde in nyckeln i låset och använde båda händerna till att vrida den. ”Bli inte förbannad om han inte är här,” sade han. ”Ibland är han borta i flera veckor. Om jag ändå visste hur han kommer ut, men han kommer alltid tillbaka.” Han öppnade dörren med ett gnisslande ljud. Svagt gult ljus lade sig i en linje över hans ansikte då han kikade in. ”Bra, han är här.”
Det stank. Rummet stank av piss, skit och djurpäls. Det fanns ett bar gamla trästolar som låg på golvet. En undernärd unge satt hukad i ena hörnet, intill en sönderslagen golvlampa. Han bar ett par byxor. Ingen tröja, inga skor.
”Kom igen,” sade Mike. ”Ställ honom en fråga.”
Ungen vred sitt huvud mot mig. Han såg ut att vara ungefär 15. Hans ögon var små och mystiska och hans hår växte i klumpar.
Han hade en spetsig näsa, och jag såg hur han drog sina läppar till en grimas. Var tredje tand saknades.
”Fyndiga Tim,” viskade ungen. Han vände på huvudet och jag såg vad som var kvar av hans öra. Köttslamsor hängde från sidan av hans huvud som slokande blomblad. Ovan dem fanns tre ärr, breda som mina fingrar.
Jag böjde mig för att titta närmare på hans ansikte. ”Vad har hänt med ditt öra?” frågade jag mjukt. ”Fyndiga Tim gömde sig när hundarna kom.” hans huvud for upp och ner när han talade, som om han sjöng. ”Fyndiga, fyndiga Tim, de vilda vill inte ha honom längre, nej, nej. Fyndiga Tim vet en massa saker.”
Jag tittade på Mike, som stirrade uttråkat i taket. Sedan såg han på mig och sade ”Det är bäst att du frågar nu. Om en minut är han en dreglande idiot.”
Jag tänkte inte. Orden bara kom. ”Förra natten såg jag något. I ett.. i ett hål. Men jag kan inte komma ihåg det. Inte allt… Jag kan inte komma ihåg vad som hände sedan och jag vet inte om -”
”Andarna ser dig,” sade han och skrattade. Lite saliv hamnade på min kind. ”När du ser kvinnan med fågeln, säg henne att svaret är sju. Sju, säger dem!” Han gjorde ett sorts hostande läte när han skrattade. Han verkade tugga på tungan.
Jag hörde hur Mike gick mot dörren. ”Det är det bästa du kommer att få ur honom,” berättade han. ”Vi ses, Tim.”
När vi var utanför dörren ringde Mike´s mobiltelefon. Den fick oss båda att hoppa till. Han vände sig från mig för att prata. Jag fann mig själv vandrandes tillbaka till dörren. Mike hade inte låst den än. Jag öppnade den och tittade in.
Tim var inte där. Rummet var tomt, bortsett från möblerna. Det fanns ingen annan utgång, ingen dörr, inget fönster. Jag stirrade som i trans. Sedan såg jag en hastig rörelse i ögonvrån, och hörde tidningspappret prassla. Jag vände blicken mot väggen i tid för att se något försvinna in i ett litet hål nära golvet. Om jag blev tvungen att gissa, skulle jag gissa på en råtta, bortsett från att jag inte är säker på att jag såg någonting alls.

*** INGEN SÅDAN SKADEDJURSUTROTNING I OMRÅDET. BYTTE HON UT NAMNET? VARFÖR? ***

*** STYCKET SAKNAS ***

”The Ugly Mug
Hanover Street.
Ta med det här.”

*** STYCKET SAKNAS ***

Kuvertet innehöll ett enda spelkort. Klöver ess. Designen på baksidan av kortet var någon jag aldrig sett förut. Det föreställde en orm, böjd i en cirkel, som bet i sin egen svans – en symbol som efterforskningar lärt mig heter ”oroboros.” Runt cirkeln fanns 10 symboler: en blixt, en kub, en egyptisk ankh, två överlappande cirklar, ett timglas, en spiral, en halvmåne, en döskalle, ett öppet öga och ett spindelnät. Jag hade suttit på caféet vid Hanover i 45 minuter och lekt med spelkortet. Det var slitet på kanterna, med en svag fläck i mitten och ett veck i ena hörnet. Då frågade en servitris om jag ville ha en till latte.
Det var inte samma kvinna som hade serverat mig tidigare. Hon kan inte ha varit mer än 17, med en punkig frisyr, en ring genom läppen och ett dussin tunna silverkedjor runt halsen. En del av en tatuering var synlig runt skuldran, en målning av mörk bläck som stack ut ur hennes topp. Jag såg henne i ögonen och det kändes som om jag andades helium.
Hon satte sig mitt emot mig vid bordet och gjorde en gest mot spelkortet i min hand. ”Är det ditt?” rågade hon.
”Någon bad mig ta med det.”
Hon nickade. ”Du ser trött ut. Är du säker på att du är vaken?”
Jag funderade på det i några sekunder. ”Jag tror att jag sover halvt,” sade jag till henne. Oljudet i caféet, porslin som klingar och stolar som skrapar mot golvet verkade tona bort. Doften av kaffebönor och bakelser avtog.
Jag såg henne sträcka sig framåt och lägga ett finger på min hands baksida. ”Drömekvationen,” sade hon, ”sa mig att någon kom.”
En elektrisk värme överfördes från hennes hand till min kropp. Jag vände på huvudet och det tycktes som om jag kunde se efterbilder. Var jag än såg, lämnade folk spår efter sig då de rörde sig, spegelbilder av dem själva som sträckte ut sig efter dem som tidlösa fotografier. Jag öppnade min mun för att tala, men allt förändrades. Allting, alla, smälte ihop med sina spegelbilder. Huvuden hade hundra ansikten. Ansikten hade tusen ögon. En miljon fingrar på min hand. En gammal man med ett spädbarn i hans sida.
Det var för mycket. Jag tittade på flickan, servitrisen, och hennes kropp var som glas. Innuti henne, istället för hennes hjärta, slog en ljusblå stjärna. Jag såg hennes läppar röra sig. ”Tidsekvationen är komplett,” sade hon i mitt inre. ”Vi förmultnar som pappersfigurer.” Jag stirrade på hennes ögon, vilka sken som vattenpölar i solen. Jag kände mina lungor svälla upp som ballonger, och min mage knöt sig. ”Stopp,” ville jag säga. Kedjorna runt henens hals var tunga som bly, men under dem pulserade en silverådra. Hennes tatuering, tänkte jag. Jag kunde se genom hennes tröja och insåg att den föreställde en fågel. En falk, som såg ut att höra hemma i egyptiska gravristningar.
”Kvinnan med fågeln,” tänkte jag. ”Säg det till henne.” Jag hörde hur min röst sade ”Sju,” några sekunder innan min mun öppnade sig.
”Sju?” upprepade hon. ”Sju?” Skratt likt åska. ”Sju! Det är det! Det är sju!”
Jag insåg att mina ögon var stängda. Jag räknade till tre och öppnade dem. Jag stod i gränden, bakom caféet. Det regnade. Jag höll ett paraply i min hand. Det var inte mitt paraply.
Handtaget var format som en fågel, precis som i Mary Poppins.

*** JAG ÖVERVÄGDE ATT UNDERSÖKA CAFÉET, MEN VÅRA MÄSTARE RÅDDE MIG TILL ATT HÅLLA MIG DÄRIFRÅN OCH VÄNTA PÅ FLER INSTRUKTIONER. ***

*** STYCKET SAKNAS ***

”Vi ses igen, Rath Street, ikväll. Svar.”

*** STYCKET SAKNAS ***

”Fenway” bar inte kostymen. Istället var han klädd i blå jeans och en bleknad uppknäppt skjorta. Han såg ut som någons arbetslösa morbror. Jag tittade på honom ett litet tag och sade sedan ”Jag väntar.”
Han drog på mungiporna en aning. ”Du får jobbet. Det är bara inte det jobb som du trodde att det var.”
Jag knäppte upp min jacka och tappade anteckningsblocket. ”Varför gjorde du det, Mr. Mummer? Varför låtsas att du är död? Varför ljög du om vem du är? Varför ens sätta in annonsen i tidningen? Hur många har du gjort såhär med?”
Han gick tvärs över rummet och lutade sig mot fönsterbrädan. ”Dussintals personer svarade på annonsen,” sade han. ”Ungefär hälften av de lämnade huset efter 15 minuters väntan. En fjärdedel gick efter 30 minuter. Men inte du. Det visade att du hade tålamod.\" Han gjorde en gest mot den svarta dörren. \"Och av de 39 personer som svarade på annonsen var du den enda som visade intresse för den där dörren.” Han skakade sitt huvud och skrattade. ”Herregud, en svart dörr i ett kalt rum? Ändå ignorerade de flesta den.”

*** DEN HÄR ”MUMMER” FINNS INTE I NÅGRA AV MINA FILER. REGISTREN INDIKERAR ATT DET ÄR HANS RIKTIGA NAMN. PÅ NÅGOT VIS HAR HAN ÄNDÅ LYCKATS HÅLLA SIG UNDER MIN RADAR FRAM TILL NU, TROTS ATT JAG KÄNNER TILL ALLA LIRARE I OMRÅDET.
VEM SKYDDADE HONOM? ***

Han gick fram till dörren och lade en hand på dörrvredet. ”Du förstår, de flesta har för vana att blunda för de mest uppenbara sakerna omkring dem. De ser endast vad de väljer att se och stänger ute allt annat. Jag vet att du undersökte min så kallade död utan att finna någon bekräftelse om den. Så, jag vet att du var nyfiken nog för att följa upp de spår jag skickade till dig. Vill du se vad som är bakom dörren nu?”
Jag knöt mina händer för att hindra dem från att skaka.
Han väntade inte på något svar. Dörren öppnades ljudlöst. Han gick in i rummet bakom dörren, och jag hörde honom säga, ”Ursäkta kylan i den här delen av huset. Det är bättre för restaureringen.”
Jag följde honom in i det trånga rummet. Det var mörkt, och jag blev tillfälligt blind när han oförberett tände lyset.
”Mitt livsverk,” sade han. ”Kom igen, ta en titt.” Jag korsade mina armar mot kylan och vände mig för att studera hela rummet. Jag var desperat att få tvinga igen mina ögonlock.
Det var bokhyllor på båda sidorna av rummet. Hyllorna suckade under vikten. Bylten av papper, pärmar, mappar. Fler fanns staplade på ett litet bord. Han gick till andra änden av rummet och såg på mig. Jag kan inte beskriva hans ansiktsuttryck. Någonting likt en blandning mellan stolthet, nervositet och lättnat.
Jag tog upp en anteckningsbok. Den var fylld med skrift, svarta bokstäver i bläck. De jämna paragraferna var indelade i sektion av något slag, och alla åtskiljda av en titel och ett datum. ”SKYLTDOCKAN I GARDEROBEN,” ”VISKNINGARNA I GRÄNDEN,” ”FARFARS FAVORIT,” ”BENET.” Jag började läsa, men när jag kom till delen om en tank full av ålar blev jag tvungen att stanna upp.
”Vad – vad är dessa?” frågade jag. Jag trodde att jag visste, men det rang i mina öron och jag blev tvungen att andas djupt.
”Sanna historier,” svarade han mjukt. ”Sanna historier om välrden. Jag har samlat dem i hela mitt liv. Vissa har jag bytt till mig, men mest har jag intervjuat vittnena eller sett hur de skedde.”
”Dessa kan inte vara sanna,” sade jag, och samtidigt som orden lämnade min mun kunde jag känna stanken av urin i Fyndige Tims cell.
”Världen är inte vad vi tror att den är,” sade han. ”Den är inte vad de säger till oss att den är. Vad allt betyder vet jag inte. Jag är bara en samlare av historier. En samlare. En reporter. Men jag kan inte göra det länge till. Någon annan måste ta över, följa upp spåret. Du är denna någon.” Han talat fort nu, saliv flög ur munnen på honom.
”Jag kan säga var du ska leta, vem du ska tala med. Det är så många hemligheter –”
Utan att det var min avsikt gled blicken mot det öppna anteckningsblocket på bordet.
Det finns en lagerbyggnad på Front Street där vissa kirurgiska procedurer utförs…
”Nej!” skrek jag, och hejdade hans entusiasm. ”I helvete heller! Jag vill inte vara en del av det här!”
”Men – ”
”Du är galen! Tror du att jag vill sluta som du? Boendes ensam i ett nergånget hus med endast fantasi och fiktioner som sällskap?”
”Detta är inte fiktioner,” sade han kallt. ”Du har sett saker.”
”Din jävel!” Mina skrik tycktes få honom att krympa. ”Inser du att jag förlorade mitt jobb här om dagen på grund av att jag sade att jag inte tänkte gå till företagets psykolog? Jag kan inte sova i mer än tre timmar åt gången utan att vakna upp skrikandes!”

Han var tätt inpå mig innan jag han vända mig bort. ”Det är för sent,” skrek han. Han tog tag i mina axlar. ”Det är för sent! Du är inblandad nu! Du vet saker. Du har sett saker.” Han släppte sakta taget om mina axlar. ” Du kan inte återgå när dina ögon väl är öppnade.
Snälla – ” Hans ögon blev ömkliga och tårfyllda. ”Snälla. Jag har gjort detta så länge. Jag kan inte hålla på mer. Jag behöver någon som kan lyfta det från mina axlar – ”
Jag svor åt honom då jag knuffade iväg honom. När han föll mot marken suckade han patetiskt och kippade efter luft. ”Du förstår inte,” snäste han.
Jag drog fram pistolen. ”Min far köpte den här till mig när jag tog studenten. Han lärde mig hur jag sköt. Om jag någonsin hör något från dig eller ser dig igen, lovar jag att döda dig!” Jag grät. ”Jag tänker inte leka till din sjuka lek.”
Han rullade över på mage och försökte resa sig. Han såg på mig. Plötsligt påminde han om något, hans kropp i den positionen skickade mig någonstans.
Jag var i gränden igen. Såg ner i brunnen, kände hur spyan var på väg upp igen då jag tvingade mig till att räkna kroppsdelar. En hand, två händer, en fot, liten som ett småbarns…
Sedan flyttade sig en annan skepnad i mitt synfält. Den gled ut ur skuggorna där nere och svävade över de avhuggna kroppsdelarna. Den var klädd i trasor. Motbjudande, smutsiga trasor som gjorde det svårt att se vad som hände. En hal arm gled ut och tog tag i en formlös klump av kött. Det var ljud. Smackande och tuggande och sugande ljud. Den skugglika figuren bytte position. Det var knakande ljud. Den pressade båda händerna mot min mun, men ett hopplöst skrik flydde mina läppar.
Och den såg på mig.
Den rullade sina axlar och såg upp på mig. Även fast jag var på gatan och den i kloaken kände jag mig som en insekt och figuren kom smygande mot mig. Blod rann nerför dess kind, och en mustasch av underhudsfett vid överläppen. Munnen vad vidöppen, så öppen, käkar likt en orms. Huvudet hade underliga utväxter. Ögonen var en människas, så mänskliga då de fixerades på mig, brände in i mig, försökte tillintetgöra mig som solen tillintetgör natten.
Då hörde jag hur pistolen gick av, och jag stirrade på Mummers lik, såg hur hans blod färgade mattan. Efter det vandrade jag igenom huset i en form av dvala. Det var fler rum. Många fler. En vind, en källare. De var alla fulla med pärmar och böcker. Historier. Torn av block och mappar, hav av lösa papper. Historier skrivna på servetter, baksidan av brev, på lådor och remsor av tyg. Historier skrivna på väggarna själva. Historier på golvet. I taket, på fönstret.
Jag visste vad som skulle hända om jag lämnade dem orörda. Jag skulle drista mig själv till att läsa dem. Alla.
Jag kunde inte låta det ske.

*** STYCKET SAKNAS ***

Vid den tiden då jag var ute ur delstaten var jag huvudmisstänkt för både mordet och branden. Jag visste inte vad de hade för ”bevis” som de funnit i min lägenhet. Någon planterade förmodligen någonting. Hur som helst vet jag hur polisen arbetar. Jag är ganska säker på att jag kan ligga ett steg före dem.

*** MIN KÄLLA PÅ POLISEN SÄGER ATT HON FORTFARANDE ÄR PÅ FRI FOT. VEM HJÄLPER HENNE? FIENDEN? ***

Vart jag än tittar undrar jag vad jag ser. Jag undrar vem killen på gatan är som följer mig med blicken. Jag undrar över de två skalliga männen vid bordet längst bak i restaurangen som bär underliga medaljonger runt halsen. Jag undrar över den stora hunden som går vid sidan av vägen, och som sedan försvinner likt dimma innan han är framför mina framlyktor.
Jag under över vad som ska hända härnäst.
Jag hoppas att du får det här brevet. Det känns som om vi inte talats vid på åratal. Jag är inte ens säker på var du undervisar dessa dagar.
Jag hoppas att jag har det mod som krävs för att posta detta brev.
Kom inte och leta efter mig, pappa. Snälla.
Förstör det här brevet när du läst det.

*** SLUT PÅ AVSKRIFTEN ***