Vi i klassen fick svara på frågor en gång i nian, om vilka som hade pojkvänner/flickvänner, vilka som hade rökt eller druckit alkohol: den typen av frågor.
Visserligen ställdes frågorna rakt ut i klassrummet och JA svarade man genom att räcka upp handen.
Man kan tänka sig att vissa var blyga och inte ville visa för hela klassen vad man hade upplevt.
Måhända spelade det in, men detta rörde sig ju faktiskt om saker som man på den tiden var stolt över om man hade upplevt och varit med om.
Jag minns att ingen räckte upp handen på frågan om pojkvän/flickvän (vilket föll sig naturligt då, men som jag senare fått förklarat för mig är väldigt ovanligt för ungdomar i den åldern).
Att någon av mina klasskamrater hade några förhållanden var uteslutet.
Efteråt har jag naturligtvis hört dom där historierna om moppekillar i 17-årsåldern, kanske tom bilburna myndiga killar som uppvaktar tjejer i nian.
Men jag lovar er, det existerade inte i vår klass. Inte i någon annan klass i skolan heller skulle jag tro.
När frågan ställdes om någon i klassen hade rökt någon gång så var vi ett 5-tal som sträckte upp handen.
När följdfrågan: Har någon av er rökt en hel cigarett, ställdes var det bara jag som höll kvar handen uppe.
Läraren tittade på mig och sa: ett helt paket?
Min hand förblev uppe.
Efter den lektionen var jag plötsligt häftig.
När jag skulle gå hem så ropade några killar efter mig.
Dom sprang ikapp mig och ville veta allt.
Om det var gott att röka? Hur mycket det kostar? Om jag hade några cigaretter nu?
Jag svarade och dom gav mig ryggdunkar.
Det var samma killar som nån vecka tidigare hade roat sig med att under hel skoldag gå efter mig och försöka fälla mig i skolkorridorerna.
Jag hade fått deras respekt, men jag ville inte ha den.
I gymnasiet var det en naturlig del med rökandet.
Jag rökte väl inte så mycket själv, men åt gärna upp en fimp eller två som partytrick.
Naturligtvis var det ett sätt att bli sedd.
Jag visste inte hur jag skulle kommunicera med alla dessa nya människor.
Hur mycket jag än hade hatat högstadiet så fanns där ändå en viss trygghet.
Jag hade min bästis där. Vi var några som brukade träffas, spela dataspel och dylikt.
Och även om jag inte kände mig helt nöjd med den lotten (att vara en del av datanördgänget) så var det andra alternativet än värre.
I gymnasiet fanns så många alternativ att man blev snurrig.
Den första månaden hade vi kanske 5 klassfester.
Där fanns fullt av folk som lyssnade på sådan musik som jag gillade, som klädde sig så som jag önskade att jag vågade klä mig.
I högstadiet fanns inga elever med mina intressen.
Där fanns inte en enda skejtare, inte en enda punkare, inte någon hårdrockare eller ens någon syntare.
Jag minns att jag i garderoben under hela nian hade en flanellskjorta av märket Wrangler.
Den var rödorange, assnygg, smal i passformen.
Farsan hade haft den på 70-talet.
Jag minns hur gärna ville ha den där skjortan på mig i skolan.
Men jag vågade inte!
Det är svårt att förstå det idag.
Ni måste verkligen se ett skolfoto av min klass i högstadiet för att förstå.
Ni måste sätta er in i tidsepoken.
Detta var 1992. Nirvana hade slagit igenom.
Jag ägde alla deras skivor.
Jag dyrkade dom.
Men jag vågade inte visa det öppet.
Alla, jag menar alla i min klass hade långärmade tröjor, förslagsvis med Disneymotiv, eller med ett märkesemblem i stil med: Rocky, Adidas eller Puma.
Jeans var självklart.
På den här tiden spelade märket mindre roll, men ett par Rockyjeans var jävligt tufft.
Ett par rödvita Converse på så var uniformen fullbordad.
Hela skolan var likriktad och det fanns ingen, absolut ingen med en alternativ stil (förutom EN skinnskalle).
I dag finns ju mängder av stilar att välja mellan, och när jag går förbi min gamla skola i dag kan jag se både svartrockare och hip-hopare.
Och allt däremellan också ska tilläggas.
Detta var något som inte existerade 1992, iaf inte i vår skola.
Skjortan fick hänga kvar i garderoben.
I gymnasiet fick den dock komma fram.
Även om jag älskade valfriheten i gymnasiet så hade jag ändå väldigt svårt att hitta min plats.
Jag satte mig jämte folk som såg snälla ut, hoppades att dom skulle säga något.
Ibland gjorde dom det.
Jag tvingade mig själv att prata.
Det var verkligen avskyvärt. Jag pressade mig till att säga enkla saker som ”hej” och ”hejdå” när någon gick hem.
I högstadiet hälsade man inte.
Det var fortfarande på den tiden då man helt på måfå gick hem till kompisar utan att vara inbjuden.
Man klev rakt in.
Man blev vänner med folk genom att spela rundpingis och kort i skåphallen.
Så var det inte i gymnasiet. Det var nya regler.
Samtidigt var reglerna borta.
Ett tag höll jag på att ge upp. Jag menar, här accepterades alla.
Min stil blev den tystlåtna, blyga, deprimerade killen.
Jag odlade den bilden av mig själv och vårdade den.
Samtidigt förstod jag att det var ohållbart.
Jag började ty mig till dom som var lättast att få grepp om.
Det blev en gruppering i klassen: vi som kom från arbetarförorten.
Det var inget jag egentligen ville, men det var så jävla mycket lättare att tala med dom.
Efter ett tag var jag dock tvungen att distansera mig från dom.
Det var som att uppleva högstadiet igen.
Dom där killarna var samma typ som hade sparkat mig på hälsenorna en hel dag i nian.
Dom var samma typ av människor som gillade att få mig att gråta i 7:an för att dom visste att dom kunde.
En av dessa killar bodde i samma förort som jag.
Varje dag tog vi bussen hem tillsammans.
Vi umgicks jämt under skoltiden, men jag hatade honom.
Hela vintern i första ring när vi klev av bussen började vi spontant kasta snöbollar på varandra.
Det hela skedde under skratt och tjo, men varje kast från min sida var menat att ta väldigt illa på honom.
Jag kramade snöbollarna till is.
Jag ville träffa honom mitt i pannan.
Min gissning är att han ville göra det samma med mig.
Han brukade skratta åt mig och säga att jag ritade fulast i klassen, och jag brukade säga att det var rätt åt honom när han sa att han hade han fått fläskläpp efter att ha slagits med nazister i helgen.
En bit in i första ring slutade han i vår klass.
Vi lyckönskade varandra och hatade varandra i samma andetag.
Hans avhopp visade sig sedan bli det som löste upp min blyghet som en knut.
Han hade varit på mig som en hök. Varje gång jag sa något, eller talade med någon i klassen så hade han en ironisk kommentar och ett skratt att dela ut: Wööhhh! Anders är kär!
Jag fick snart efter avhoppet en riktig bästis vid namn Mats.
Vi blev snart klassens lustigkurrar.
Tvillingarna-Flanell blev vi kallade.
Vi var föregångare till Jackass-gänget.
Visserligen var vi verbalt slipade, men vår största framgång vann vi som kroppskomiker.
Vi rullade oss ner för stup, kunde spendera en timma efter skolan genom att hoppa in i taggbuskar och landa ovanpå varandra.
Jag hade min äckelrepertoar också, jag åt äckliga saker som fimpar (vilket jag nämnde ovan), kattmat samt myror.
När jag ändå är inne på myror så måste jag berätta hur det gick när jag åt myror.
Vi hade rast.
Vi var ett gäng som stod ute för att göra några rökare sällskap.
Jag plockade upp några myror och sa till dom runt omkring att:
– I överlevnadsböcker så står det att man kan äta myror och att dom smakar citron.
Dom smakade citron också, det kan jag intyga.
Det är också helt sant att jag har sett i överlevnadsböcker att man kan äta myror för att överleva i skogen.
Man kan ju dock fråga sig vilken mängd myror man är tvungen att slänga i sig för att bli mätt?
Jag åt kanske fyra-fem myror och bemöttes av det obligatoriska: Uääh! Från åskådarna
Efter det gick vi in, vi skulle gå på lektion.
En bit in i lektionen började jag må illa, kände att jag snart skulle spy.
Det var illa, för läraren höll på att läsa från historieboken så det var inte läge att diskret slinka ut.
Tyvärr var jag tvungen, jag kände att jag skulle spy när som helst.
Förvånat tittade läraren upp från boken när jag gick ut från klassrummet.
Jag stängde dörren och sprang genom korridoren så fort jag kunde.
Men jag hann bara ett tiotal meter innan jag kräktes.
Jag spydde mitt i en trappa som ledde ner till skåphallen, men som tur var fanns ingen i närheten och jag kunde obemärkt ta mig till närmsta toalett.
På toaletten spydde jag igen, sedan spydde jag ännu lite mer.
Efter att ha druckit lite vatten mådde jag bra igen och kunde ta mig tillbaka till klassrummet.
Läraren höll fortfarande på att läsa och tittade återigen förvånat upp när jag gick in och satte mig på min plats.
Sensmoralen av den historien är att myror inte är bra som mat i överlevnadssyfte.
För det första måste du äta en hel myrstack full av myror för att bli mätt, för det andra skapar det kräkattacker.
Tacka nej nästa gång någon bjuder dig på det.
Förutom Mats fanns där två tjejer som förgyllde min skoltid.
Först var det Sofie.
Jag närmade mig henne eftersom att vi hade samma idoler i musikvärlden.
Jag körde en klassiker: lånade ut cd-skivor till henne som hon borde lyssna på och spela av på band.
Självklart blev jag kär i Sofie.
Självklart var min kärlek obesvarad.
Trodde jag i alla fall.
Det visade sig flera år senare att hon hade hyst samma känslor för mig.
Maria var kärlek nummer två.
Maria var Sofies bästis och viceversa, och under en övergångsperiod var jag kär i båda två samtidigt.
Det var en mycket underlig känsla.
Nu spelade det inte så stor roll eftersom att jag inte hyste någon som helst förhoppning om att bli ihop med någon av dom.
Jag hade ingen aning om hur jag skulle gå tillväga.
Men vi hängde mycket, jag, Mats, Maria och Sofie, både i skolan och på fritiden
Det var nog ganska tydligt för Maria att jag höll på att bli kär i henne och jag förklarade det även för henne ganska rättframt.
Jag sa:
– Jag är kär! Är du det med?
– Nej…
Visst var det en motgång, men jag kände mig nöjd med att jag åtminstone hade rätt att äga känslan.
Ganska snart hade jag glömt Sofie. Vi var fortfarande vänner, men Maria var den jag verkligen älskade.
Plötsligt en dag ringde Mats hem till mig. Han hade följande på hjärtat:
– Jag vet att du är kär i Maria, men detta är inget som man har tjing på, jag tänker ringa henne och fråga om hon vill vara ihop med mig.
Visst, det var en naiv formulering och jag vet inte om Mats verkligen gjorde slag i saken och ringde till Maria.
Kanske gjorde han det?
Jag vet ju att det obönhörligen skulle leda till ett nej från Marias sida, men när jag la på luren ville jag spy.
Jag kunde inte äta.
Jag låg i sängen och tittade upp i taket.
Nästa dag var allt som vanligt så om han ställde frågan så hade den varken gjort till eller ifrån.
Illamåendet gick snart över.
I tredje ring såg jag tydliga tecken på att Maria ville att jag skulle distansera mig.
Jag satt ofta med henne på lektioner där jag själv hade håltimme, gjorde henne sällskap.
Hon svarade knappt på tilltal och jag började tänka: ”när sa hon hej till mig senast? Det är alltid jag som säger hej och sedan så svarar hon motvilligt”.
Jag ville att hon skulle säga hej först för en gångs skull.
Jag skulle avvakta dagen efter.
Jag skulle bli den som knappt svarade på tilltal.
Det var ett test från min sida, brydde hon sig ett dugg så skulle hon komma till mig.
Men hon sa inte hej och hon kom inte till mig.
Testet borde ha avbrutits där och då men jag lät det fortgå.
Under en hel månad sa vi inte ett ord till varandra.
Vi satt vid samma bord i skolmatsalen, vi satt bredvid varandra i skåphallen men inte ett ord yttrades.
En gång gick jag in i klassrummet samtidigt som hon skulle gå ut.
Jag höll på att få dörren på mig och chockat utbrast hon ett sprucket ”hej”.
Jag svarade inte.
Vad skulle det tjäna till?
Jag visste inte längre varför jag gjorde detta.
Men tystnaden bröts tillslut och det var den lyckligaste dagen i mitt liv.
Vi anordnade något som kallades kulturnatt i skolan.
Det var ett tillfälle då elever från alla skolans inriktningar fick pröva på måleri, keramik, teckning osv.
Alla vi elever i tredje ring på estetiska programmet tilldelades olika uppdrag.
Vissa fick ansvara för keramik och lera, andra för måleri.
Självklart hamnade jag och Maria i samma grupp.
Vi skulle samarbeta men kunde inte tala med varandra.
Situationen var ohållbar.
Tillslut gick Maria fram till mig. Mitt hjärta dunkade.
Hon sa:
– Hej
– Hej. Det var länge sedan du sa något till mig
– Det var länge sedan du sa något till mig också…
Det räckte med det. Den natten var magisk. Jag minns att jag skjutsade Maria på en kärra genom korridorerna i natten.
Vi skrattade och jag satte på mig hennes vinröda kavaj vilken var alldeles för liten.
Senare under natten kom Sofie fram till mig och frågade om jag var lycklig.
Jag var det, hade aldrig varit lyckligare.
Nån vecka senare hade vi redovisning av uppsatsskrivning till svenskan.
Maria fick beröm av läraren för sin uppsats och läraren frågade om hon ville läsa upp den inför klassen.
Det ville hon inte.
Jag var/är serietecknare och frågade Maria om jag kunde få göra en serieversion av hennes uppsats?
Jag hade inte läst hennes uppsats, men jag och Maria hade skrivit tillsammans förut och jag visste att hon var ruskigt bra på att skriva, bra mycket bättre än jag någonsin kommer att bli.
Så jag förstod att det skulle bli bra oavsett.
Det tog emot lite. Maria ville inte först, men sa sedan okej, men bad mig betänka att inget i historien var sanning.
Det var naturligtvis lögn, så säger bara någon som inte vill avslöja sina hemligheter.
Uppsatsen handlade delvis om mig, eller om någon som mig.
Det var historien om en tjej som förbannade att ytterligare en vänskap hade förvandlats till kärlek.
Hon ville inte ha kärleken. Hon ville inte träffas av Amors pilar, trodde sig inte kunna träffas av Amors pilar.
Jag har inte kvar serien eller uppsatsen, bara några skissidor till serien som jag senare gav bort till Maria.
Men jag bara måste återge något av texten eftersom att det är satans bra att det tom så här tio år senare kan ge mig en klump i halsen:

”Min vänskap till killar har alltid varit ett faktum, vänskap inget annat. Men när deras känslor slog ut i kärlek kunde jag inte förstå. Förstå hur man kan vilja äventyra en bra vänskap.
Jag förstod aldrig hur det gick till, vems fel det var, varför?
Vänskap på vänskap blev förstörd av den lilla djävul vi kallar Amor. Den cyniska delen av mig blev större –Förvandlades till cement, menat att fylla ut det tomrum i mig så uppstått efter kraschad vänskap.
Mina tankar vandrade i banor såsom: vänskap är aldrig bestående, kärlek existerar inte.”

Den sista tiden i gymnasiet var både den bästa och den sämsta.
Jag älskade mina klasskamrater.
Jag hade funnit vänner, vissa för livet.
Men samtidigt var jag stressad. Det var så mycket jag ville hinna med att göra, att känna.
Jag ville umgås så mycket med Maria, Mats och Sofie som möjligt.
Visserligen skulle vi ses till och från även efter gymnasiet, men jag visste att det skulle ta slut.
Jag ville hinna måla också.
Dom sista veckorna i gymnasiet målade jag stora, meterhöga tavlor.
Jag slängde färg genom salen. Slog med kraft i stora drag.
Jag målade tio tavlor på två veckor.
Jag gjorde inget annat. Gick knappt på dom andra lektionerna, stod bara i bildsalen med Mats och målade.
Dom tavlorna hänger på mina väggar nu.
Jag har gått fram otroligt mycket tekniskt sett med mitt måleri sedan dess, men dom tavlorna är dom bästa jag har målat och jag tror inte att jag någonsin kommer måla så bra igen.
Jag målade så bra för jag visste att allt snart skulle ta slut, jag målade för att jag inte ville att det skulle ta slut.
En tavla jag gjorde var tre gånger tre meter stor.
Jag slog sönder en akustisk gitarr och limmade fast delarna på tavlan och skvätte färg över allt.
Sista lektionen tog jag ut tavlan på skolgården och slog sönder den.
Det låg bitar av tavlan överallt.
Jag visste att det roliga var slut.