Jag minns ännu när en kvinna i min ungdom lärde mig tiga om min tillfredsställda längtan.
Vi stod på klippan ut mot mitt hemlands hav, hand i hand. Jag andades in doften och nyförälskat med romantikens darr i rösten, sade jag. Härligt att känna doften av havet.
Ett skratt blev svaret och och jag frågade förnärmat vad då vad är fel. Fortfarande skrattande svarade hon, det här ju bara som en insjö. Vid västkusten och nordsjön kunde du prata om hav och havsdoft.
Nattens säng blev bred och kall, lång blev vägen tillbaka.
Jag gömde aldrig orden och skrattet.

Senare i livet när atlantens vindar rufsade mitt hår, minns jag det oförstådda i gemenskapen. Att minnas sina förfäder dofter i hemhavets vågor mot klippan har vi havsfödda gemensamt med laxen som vet i vilken älv den föddes, enbart med doften och smaken av vattnet.

Bosse 15 december 2017.