Du sa det nog bäst där i soffan ” du är så varm och jag så kall”
och visst var dina händer kalla ... de var dem ...
Men du var nog den första som verkligen fick mig att… Och där och då kändes dem aldrig kalla... Du hade en sådan lust i blicken,
det kommer jag nog aldrig glömma

Och den gången vi hade pratat i telefon, minns du den? Ja... i och för sig... du har rätt där,
det var ganska många gånger... Men tänker på den gången vi bara andades, och du sa…
att du kände dig trygg bara genom att höra hur jag andades ? Å sedan sa ju jag att jag kände likadant…

Men nu såhär i efterhand känns ju allt det där lite… Ja du förstår väldigt… äsch glöm det...
Eller jo menar liksom… Men vad var det då?... Kommer man någonsin få veta det?

Det enda jag vet är att det är så tyst nu… Att allting går lite långsammare nu… Å jag vet att du skulle skrattat nu…
Det gjorde du väldigt ofta när jag sa något… Men scenhösten är slut nu och… Du nämnde att det egentligen var mer mörkret som
drog ner dig än kylan… Å jag höll med.. men nu känner jag att…

Det nog egentligen är kylan… och att det är väldigt jobbigt att..
... känna sig så kall…