ditt perforerade skrik lyfter oss
ur vår värmda tyngdlöshet

spindelns grymma hävarm
sprängde den ömmaste punkten

drivaxeln driver nu endast minnet fibrerna överlåts försvarslöst i horisonten

plötsligt reser vi rakt igenom
sekvensen av våra läppars duggande
stöter gradvis fram vägen

pumpen pumpar inte mer joniseringen
passerade kupéns trygga hand

ödeläggandets densitet kollapsar
din förmåga till struktur
gradvis reser sig sträckan över vår resa
stilla som jordens saft