Jag skrattar,
jag ler åt
de gamla poeterna,
jag avgudar all
nedskriven poesi,
all daggen,
månen, diamanten, droppen
av begravt silver,
som varit min broder en gång i tiden,
och jag tillägger rosen,
men jag ler,
för ständigt säger de "jag",
vid varje steg
händer dem något,
det är ständigt "jag",
på gatorna
är det bara de som går
eller den ljuva som de älskar,
ingen annan,
fiskare går inte förbi,
inte heller bokhandlare,
murarna drar inte förbi,
ingen faller
från en byggnadsställning,
ingen lider,
ingen älskar,
bara min stackars broder
poeten,
allting
händer honom
och hans ljuva älskade,
ingen lever
utom honom,
ingen gråter av hunger
eller vrede,
ingen lider i hans dikter
för att han inte kan
betala hyran,
ingen blir i poesin
utkörd på gatan
med sängar och stolar,
och i fabrikerna
händer heller ingenting,
det händer ingenting,
det görs paraplyer, bägare,
vapen, lokomotiv,
utvinns mineraler
under hackande i helvetet,
det blir strejker,
kommer soldater,
soldaterna skjuter,
skjuter på folket,
det vill säga
mot poesin,
och min broder
poeten
är förälskad
eller lider
för att hans känslor
färdas till havs,
han älskar de avlägsna
hamnarna, för namnens skull,
och han skriver om oceaner
som han inte känner,
han går förbi
nära livet, proppfullt
av korn som majskolven,
går han förbi utan
att kunna skörda det,
han stiger uppåt och nedåt
utan att vidröra jorden,
eller ibland känner sig
väldigt djup
och dyster,
och känner sig så stor
att han inte ryms i sig själv,
han trasslar sig in och ut,
han förklarar sig fördömd,
han bär med stor möda
mörkrets kors,
han tror sig vara olik
alla människor
varje dag äter han bröd
men har aldrig sett
en bagare,
inte heller har han trätt in i
bagarnas fackförening,
och på det sättet blir
min stackars bror mörk,
han vrider och vänder sig
och finner sig intressant,
intressant,
är det ordet,
jag är inte överlägsen
gentemot min broder,
men jag ler,
för när jag går på gatorna
och endast jag existerar inte,
livet strömmar
liksom alla floder,
och jag är den enda
som är osynlig,
det finns inga mystiska skuggor,
det finns inget mörker,
hela världen talar till mig,
alla vill berätta något för mig,
de talar om sina släktingar,
om deras elände
om deras glädje,
alla går förbi och alla
säger någonting till mig,
och så mycket de har för sig!
de hugger trä,
sätter upp elektriska ledningar,
knådar bröd till sent på natten
det dagliga brödet,
med ett järnspjut
genomborrar de
jordens innandöme
och förvandlar järnet
till lås,
flyger i rymden och för med sig
brev, snyftningar, kyssar
bakom varje dörr
lever någon
föds någon,
eller väntar mig den jag älskar,
och jag går förbi och saker och tingen
ber mig att jag besjunger dem,
jag har inte tid,
jag måste tänka på allt,
jag måste återvända hem,
besöka Partiet,
vad kan jag göra,
allting ber mig,
att tala,
allting ber mig,
att alltid sjunga och sjunga,
allting är uppfyllt
av drömmar och ljud,
livet är en låda
full med sånger, den öppnas
och en flock fåglar
flyger upp och återkommer,
och vill berätta någonting för mig
något som vilar på mina axlar,
livet är en strid
likt en flod som tränger fram
och människorna
vill säga mig något,
vill säga dig något,
varför de kämpar,
och varför de dör
om de dör,
och jag går förbi och har inte tid
för så många liv,
jag vill
att alla lever
i mitt liv
och sjunger i min sång,
jag betyder ingenting,
jag har inte tid
för mina uppgifter,
både natt och dag
måste jag anteckna det som sker
och inte glömma något.

Det är sant att jag plötsligt
blir trött
och betraktar stjärnorna,
Jag ligger mig nere i gräset,
en insekt med färg som en violin
drar förbi,
jag lägger armen
över ett litet bröst
eller kring midjan
på min ljuva älskade,
och jag betraktar
den hårda sammeten
hos natten som darrar
men sina frusna konstellationer,
då känner jag mysteriernas våg
uppstiga i min själ,
barndomen,
gråten i vrån,
den sorgsna ungdomstiden,
och jag blir sömnig
och faller i sömn
och jag sover
som ett äppelträd,
jag somnar omedelbart
med stjärnorna
eller utan stjärnorna,
med min älskade eller utan henne,
och när jag stiger upp
har natten gått,
gatan har vaknat före mig,
de fattiga flickorna går,
till sitt arbete
fiskaren återvänder
från oceanen,
gruvarbetarna
kommer med nya skor
och går ner i gruvan,
allt lever,
alla går förbi,
de har bråttom,
jag har knappt tid
att klä på mig,
jag måste springa:
ingen får gå förbi
utan att jag vet
vart han går, vad som hänt
var och en.
Jag kan inte leva
utan livet,
inte vara människa utan människan,
och jag springer och ser och hör
och sjunger,
stjärnorna har ingenting
att göra med mig,
ensamheten äger
varken blomma eller frukt.
Ge mig för mitt liv
alla liv,
ge mig all smärta
från hela världen
och jag ska förvandla den
till förhoppning.
Ge mig all glädje,
även de hemligaste,
för hur skulle jag annars
kunna veta något om dem?
Jag måste berätta allt,
ge mig
varje dags
strider,
för dem är min sång,
och så ska vi färdas tillsammans,
sida vid sida,
alla människor
förenade i min sång:
den osynlige mannens sång
som sjunger med alla människor.