Vaknar till dagen som trött skälver efter längtan till en morgondag. Det nya året darrande av väntan inför den tid som ännu är oskapad. Framtiden vet vi har det förflutnas visdom inom sig oskapat. Drömmar som skall födas ur det liv som jag levat.
Genom att känna mitt historiska förflutna kan jag se att i mitt aktiva liv, finns ett genetiskt flöde, uteslutande pekande på en kreativitet som uteslutande styr handens längtan efter att skapa.
I hela min uppväxt har jag känt mig driven av skapelselusta. Längtan att se resultatet av drömmarna är de saker som sporrat min fantasi. Här döljs en kombination av längtan efter att njuta av de ting som för mig ofta kunde kännas ouppnåeliga. Kreativt har detta fått mig att se bakom det möjliga och ignorera de problemen som nästan verkat vara intill oöverstigliga.
Som uppvuxen i en familj präglad av hantverkskunskap har en träbit aldrig varit bara ett dött föremål utan ofta känts besjälat av längtan att bli något som just då fanns i den andra världen, skapelsens mål i den drömvärld där allt var möjlig.

Jag såg en teaterföreställning som var så stark att den fängslade mig, då skapade jag hemkommen min egen teaterscen. Av vilket material den gjordes, var oviktigt. En dockteater kunde skapas av en papplåda som befolkades med urklippta pappfigurer som kulisser och aktörer. Handlingen fick ibland bli den pjäs som engagerat mig eller ibland någon saga som jag tyckt mycket om.
När jag blivit äldre så fick papplådan både riktig ridå som gick att både dra för och ifrån, till och med rampbelysning och stämningsljus av små lampor kom på plats, för det hade jag sett, när vi besökt någon av de riktiga teatrarna.
En mera fysiskt agerande föreställning spelade jag upp mera för mig själv upp på vår vind, där var jag kung i ett eget rike. Bugande inför en applåderande publik tog jag emot deras ovationer, ensam och lycklig i min lilla värld av glädje.

Varför kunde jag vara så fascinerad av skådespelet. Genetiken som bad mig att skapa, leder mig inte så långt tillbaks. Det är endast i närtid jag har kunnat se att min närsläkt både på fädernet och mödernet också känner ett behov efter att få utlopp av den konstnärliga aktivitet som man får genom att agera sceniskt.
Pappa och hans bröder liksom en del av deras ungdomsvänner, hade tydligen en längtan efter att framföra skådespel. Den andra människorollen man visade blev oåtkomlig oberörbar.
Känslor och drömmar fanns aktiva ändast så länge ridåns öppenhet tillät att de beskådades. Vad gör man då, jo man bygger en teater, enkelt eller hur, har man handens kreativa lust så är inget omöjligt.
Teaterscenen blev byggd och där spelas i många år teater till förnöjelse inte bara för dem själva utan för andra. Som barn minns jag min farbror som en aktör i skådespelet Värmlänningarna. Sjunga kunde han om än inte med bravur så med glädje. Min far hade också han spelat roller i för mig okända prestationer.

När jag var liten pojke, fascinerades jag över det magiska faktumet att ur radion, en låda som stod i rummet, kunde skapas ljud av olika sort, ur den kunde komma både musik och prat, som de vuxna lyssnade med uppmärksamhet på. Jag kände mig förstås manad att bygga en sådan låda. Det som då stod till buds var ju papplådan, den fick man gratis från matvaruaffären. Jag skar ut platsen för högtalaren klistrade för en bit tyg. För att så var det ju på radion, ritade även en ruta, med namn på radiostationer och några stora knappar, ”rattar” som man skulle kunna vrida på, allt för att efterlikna en riktig radioapparat.
För att få ljud i den så stod jag bakom och sjöng och pratade i försök att imitera riktiga program. Min publik blev som alltid, min mor.
Detta med radion fascinerade mig, sporrade mera än bara som en fantasieggande lek i mina ensamma drömmar. De blev så starka i sin längtan att de inte stannade bara vid en kreativ lek.
Jag hade just lärt mig läsa och upptäckte att man kunde bygga en radio, som kunde återge de verkligt gjorda radioutsändningarna. Problemet var bara att man måste lära sig hur man satte ihop alla de delar som en radio bestod av.

Biblioteket denna guldgruva fylld med visdom, gav mig information och jag var fast besluten vid att skapa min egen radio. Kreativitetens ådra hade gett mig ett spår som jag hade svårt att lösgöra mig från. Även i dag styr denna ohörbara tillgänglighet till världen och tillgången till oändligheten, min längta och mitt liv. Detta som blir kan bli syn och hörbart far vi uppleva med människoskapad teknik. Tanken är hissnande att ibland elektroners fascinerande oändliga kombinationer kan finna världen tillgänglig överallt och alltid.
Viljan ledde mig till att bygga min första radio, vägen var inte så lång som man skulle tro, men den krävde tålamod.

GOTT NYTT ÅR och LYCLIG FRAMTID.<3
©Bosse 31 december 2017.