Nästan jämt då de spelar kort,
eller för den delen Magnus, Tora och Sixten.
Det händer en del saker där
som är gemensamma delvis för även andra

som spelar eller delar en måltid,
planerar eller bara umgås.
Är att den som pratar utgör målet
för den stunden av tid

och utrymme för uppmärksamhet just då.
Den blir lyssnad och uppmärksammad på olika sätt,
beroende av vad den säger, förmedlar och verkar erbjuda.
Andra har sedan att välja på

en drös med olika i sin tur valda delar och variabler.
Det de delar med andra,
mer eller mindre personliga drag och behov.
Dels en sorts startgrop och väntan på

att få säga 'sitt', själv uppträda,
framträda, agera, göra sitt eget drag,
spela ut sitt register.
Ett samspel som i sig skulle kunna utgöra

en intressant scen för andra.
Blott deltagarna som i så fall blev hörda
och sedda av andra, 'inget fick veta'.
Om där i rummet fanns femtioelva kameror

för att registrera varje del av och höra varje del av.
Det lätt övertydliga raspet av en penna,
hur vätskan rinner ur en behållare ner i ett glas,
hur druvan bryts loss från kvisten

och någon lätt harklat sig i förbifarten.
Kanske att i efteråt om det ens fanns ett sådant,
om någon kunnat iaktta från distans,
tidsaspekten kunnat varieras

allt från plötsligt frusen bild till slow motion,
vanlig tid, något snabbare
eller som vid snabbspolning med bild.
Men som utan publik, kameror och mikrofoner,

mera är händelser i helhet då det händer
och som minns i fragment.
Om så bara sekunder efteråt,
olika personers personliga upplevelser av,

minnen av, splitrras likt ett fönster
eller en mot golvet tappad kopp av porslin.
Fragment av händelseförlopp och uttalade repliker.
Ibland nog så betydelsefulla

i egna och kanske inte just andras ögon och öron.
Repliker du själv kanske tycker 'måste sägas',
som ändå ingen annan 'lyssnar på'
tar notis om, förstår betydelsen av.

Detta moment av som i korthet ofta kan beskrivas med
'om bara om funnits'
så hade det som 'gick som det gick', gått 'din väg'.
Det märkliga är bara

att det som faktiskt gör det, går 'din väg'.
Sker omärkligt ofta
och ytterst sällan blir omnämnt
i sorg, förlust, seger, glädje, rus.