I
I kanten av Kalevala såg jag dem båda. De möttes under den största eken.
Han bar sin längtan i ett långt släp och hon sin önskan i en kasse över axeln.
Därför var han krökt. Därför var hon böjd.
Länge hade de letat. Längre hade de längtat.
Vardagens gåvor bar de i hjärtat
språket var deras hem.
Inte ont, inte argt, inte kargt.

II
Där stod eken frodigt stark
inga hot i världen
fällde hennes grenar
Högt mot himmel ovan mark
trådde svanar färden
över gräs och stenar

Hon såg upp
Hon följde dem
Inga svåra tankar
tyngde hennes vingar
Han sa: Se, snart går vi hem
Tillsammans är vi starka
Hör hur orden klingar

Under kronans gröna tak
stod de invid stammen
fridsamma och nöjda
Han som kommit krökt stod rak
Hon med öppna famnen
Borta var det böjda

Hon tog manteln i sin famn
delade hans börda
Han tog hennes knyte
De gav varandra nya namn
Så skulle de bli hörda
Språk var deras byte

Hon var lycklig
Han var säll
Båda ville trygga
vandra stigen sakta
Stjärnor Måne Sällsam kväll
Ljusets vita brygga
lovade de akta