Jag planterade en maskros i en terracottafärgad kruka, nu står den där och ser ledsen ut.
Jag skulle ju kunna plantera ut den i rabatten igen, men då vet vi ju hur det går, någon kommer att dra upp den och slänga den på komposten, och den vill väl leva, om nu maskrosor vill leva.
Maskrosor är ju liv, maskrosor ÄR liv.
Maskrosor tycker kanske inte att ett liv i en lerkruka är något till liv?
Maskrosor tänker inte, men de känner, det visar den här växten med all önskvärd tydlighet, där den står vid husväggen och slokar och längtar efter vatten, näring, mera jord och vad vet jag.
(Nej, nej jag vet, maskrosor är inte människor.)
Maskrosor är maskrosor är maskrosor.
Grön är den och vid liv är den, nu när allt annat torkar.
Ah, jag planterar ut den, sätter en skylt med texten:
RÖR EJ, EXKLUSIV VÄXT.