Gick hem för att skriva , det blåste och snöade
men när jag började skriva blåste och snöade det inte.
En egendomlig känsla att jag inte var där dök upp
att det var som någon annan som skrev
jag nöp mig i kinden men kände ingenting
var jag död eller ?
Fortsatte att skriva sida efter sida till sist var jag alldeles utmattad
så död kunde jag inte vara, skrev som i trance och
hade ingen aning vad jag skrivit och började läsa.

Jag stod vid stupet av ett stort berg nära kanten,
en man kom fram bakom mig, tänker du hoppa sade han
javisst sade jag följer du med, jag vände mig om och såg en
mager man i svart kåpa, jag tog ett steg närmare kanten och tittade ner,
det såg otäckt ut och försökte ta ett steg tillbaka men han stod i vägen så jag kunde inte backa, jag kan följa dig sade han.
Jag hade inte tänkt hoppa sade jag ville bara se om du ville hoppa och började tycka ett det hela var ytterst obehagligt.
Där stod jag på kanten av stupet en hårsmån från döden, tittade mig omkring men såg inte en människa, konstigt när jag kom upp var det många människor där som ville beundra utsikten.
Det är ju inga människor kvar här längre sade jag, det var ju fullt för en stund sedan.
Jag bad dom att gå hem svarade han, nu började jag bli riktigt rädd, är det en galning, tänkte febrilt vad jag skulle ta mig till, skall vi inte gå härifrån det börjar bli kallt sade jag, han tittade på mig med kalla grå ögon men sade inget, vem är du egentligen frågade jag och började fundera på hur jag med en snabb rörelse kunna komma runt honom men fann det ytterst riskabelt och började darra av köld och skräck.
Kanske kunde jag sätta mig ner då minskade ju risken att ramla ner, som det nu var så kunde han hur lätt som helst knuffa ner mig ,det fanns inga människor där alla skulle tro att jag hade gått för nära och ramlat ner.
Försökte sätta mig men han förstod mina avsikter försök inte sade han och kom lite närmare som gjorde det omöjligt.
Om jag kastar mig med full kraft bakåt så kanske det går och vi bägge ramlar tänkte jag, men det var som han läste mina tankar, försök inte sade han med skrovlig röst vi kommer bägge ramla ner men det är väl det du vill.
Det började mörkna och jag började frysa förskräckligt och tänkte att jag måste göra något annars fanns det en risk att jag skulle ramla ner av pur utmattning .
Bestämde mig slutligen för att kasta mig bakåt med full kraft, han såg ju ganska klen och liten ut, samlade alla mina krafter och flög bakåt med full kraft och landade på rygg på berget det gjorde förskräckligt ont, han bakom mig hade försvunnit , jag reste mig sakta och försiktigt upp och skakade i hela kroppen och tittade mig omkring han syntes ingenstans.
Sakta gick jag ned för stigen ner från berget och skakande i hela kroppen,
efter en halv timme så var jag nere i stugan, mina kompisar tittade på mig, vad tusan har du varit frågade dom , ingen hade tydligen saknat mig ännu.
Jag berättade vad som hänt, de tittade misstroget på mig, vi såg ingen man med svart kåpa , du har drömt det hela.
Jag protesterade men började tvivla var det något som jag hade drömt