På soptippen stod containerna
stora monster med gapande munnar
Det var bara att mata den som behövdes
kartong plast plåt eller tidningar
Då såg jag den stängda ryggen
den stängda dörren
jag såg honom dig mig vi oss alla
jag såg den långskaftade håven i handen
jag såg blicken och viljan förstod

Viljan att överleva
i ett allt mer frysande samhälle
stå på egna ben få en möjlighet
fast alla dörrar är stängda
jag såg skammen och sorgen
målad över den stängda ryggen
då han vände bort lutade sig mot staketet

Jakten på en krona möjligheten
burkar med pant
ger en möjlighet till en slant
ett mål mat?

Tidigare besökte jag Dunkers Kulturhus
i Helsingborg en historisk utställning
om hur staden förändrats och där fanns
även litet information om uteliggarna
Läste på två skyltar
"Sorry att jag finns
ibland tänker jag, finns jag egentligen
jag drömmer om värme, kärlek och glada
spontana människor" Tony
och
"jag träffade en polare precis.
Vi räknade ut att han varit hemlös i 19 år
och hans problem, de han har alltså,
psykiska och sådana grejer va, visst har
han de, och han är narkoman ja, men
alltså han är människa också,
precis som alla andra" Tony

När jag satte mig i bilen, såg jag igen
den stängda ryggen, eldskriften
tänkte på utställningen
han var inte som de andra
de som sitter tigande
passiva och håglösa
med döende blickar
Han hade stolthet och vilja
att överleva trots ett frånvänt samhälle
om jag hade kontanter, hade han tagit dem?
Skulle han inte känna sig som ett offer?
Ett offer för välgörenhet, när det enda
det enda han ville
var att få en möjlighet
att stå på egna ben, alldeles själv
I varuhuset bredvid bad jag om extra kontanter
visste jag måste ge honom en chans
när jag kom tillbaka till tippen var han borta
Dessa tider av kontantlöshet
ger ibland en känsla av maktlöshet.