På en stenbänk i den vackra parken

Satt härom året en ensam flicka

Var dag satt hon där oavsett väder

Och såg ut över sjöns mörka vatten

Ibland var hon glad ibland ledsen

Men aldrig fick någon tilltala henne

Eller slå sig ner på samma bänk 

Ty var gång det skedde hon flydde

Som om hon var rädd för att finnas till

Så vi slutade se den ensamma flickan

Och valde att sätta oss på en annan bänk

För ingen vågade såra denna mystiska själ

Som satt där så tyst och försynt på sin bänk

Tiden gick från höst till vinter till vår till sommar

Men så en tidig sommarmorgon i juni

Stod bänken där ensam och tom i solljuset

Jag sökte med blicken för att finna flickan 

Först såg jag inget mer än den vackra morgonen

Som fick det mörka vattnet att glittra och glimma

Jag sökte med blicken och undrade så vart hon gått

Och det som mina ögon till slut fann var sorgligt

Ty ytterst på en stenpir såg jag henne stå

Med håret utslaget och glänsande i morgonsolen

Ett ögonblick stod hon där och såg ut över sjön

Innan hon tog det sista steget ut i det vatten

Hon under så lång tid beskådat i ensamhet

Och något i hennes sätt att ta det där steget

Sa mig att hon inte ville komma upp igen

Jag stod en sekund och kämpade med mig själv

Skulle jag låta henne försvinna eller skulle hon räddas

Mitt val var inte lätt och det tyngde mig hårt

För jag lät henne gå den där morgonen i juni

Gå för att aldrig mer återvända till sin stenbänk