Det berättas om ett bondefolk i Flaten
att de strävade från morgon till kväll
för att kunna duka fram den knappa maten
varje dag i sitt fattiga tjäll.

Så hade det varit så länge
man mindes, och skulle fortgå
så länge naturen var den stränge
efter syndafallet karga tistelvrå.

Men så kom det en dag ett naket folkslag
av en svävande, drömmande natur
som ett underligt, mystiskt vinddrag
helt utan att man fattade hur.

De ropade till i en björkklunga
så att blodet det isade till.
Det var deras sätt att sjunga
som fick hjärtats puls att stå still.

De sjöng inga riktiga sånger
på ett språk som det gick att klura ut.
Det var den urgamla sången
som aldrig tar slut.

Det var inte möjligt att förnimma
vad den sången handlade om
innan den fruktansvärda timma
för det slutliga avslöjandet kom.

Det var drängen Robert, son till smeden
som tog matpaus och följde efter dem
när de åter försvann emellan träden
bort mot floden Betlehem.

Det var när det plötsligt blev tvärstopp
vid den slingrande flodens jättelind
som ett ljussken föll på Roberts drängkropp
som nästan gjorde honom blind.

Det var deras sätt att lustfyllt äta
av det frodiga jätteträdets blad
som fick drängen att lamslagen leta
sig tillbaka till sitt hem och sin stad.

Han förtalde, väl framme i Flaten
för sin väntande far, en gammal smed:
"Vi har slitit förgäves för maten.
Man kan leva av blad från skogens träd."