Döden, han med mask av ben
lurar bakom livets scen.
Lien slipar han förstulet,
muttrar sedan smått surmulet:
“Jag får ta dem en och en.”

Vandrar sen kring stad och teg,
tunga är hans vemodssteg.
Svart är kåpan som beklätt
Dödens blekvita skelett.
“Ack för detta usla kneg!”

Döden suckar där han går,
tar av daga var han når.
“Folk är så beklagansvärda;
vill ha mer än det beskärda.
Skörda får man som man sår.”

Döden viskar i ditt öra.
Dödens värv det är att göra
reda av allt bittert kiv,
nysta härvan av vårt liv.
Dödens värv det är att störa,
med en viskning i ditt öra.