Vi ska dricka tillsammans, du och jag.

Hela världen liksom snurrar och du har svårt att riktigt se.
Orden sitter fast någonstans i din strupe, men du kan fortfarande le.
Sitta tyst, dricka te.

Det är läskigt hur fort tiden går. Hur det går år, efter år, efter år. Somliga vill ha högre lön men nu vill du bara ha får.
Du får.
Om du tror de kan läka dina sår så varför inte prova.
Jag tror såren är för grova.

Dina ben är för sköra, dina öron kan inte höra. Du klamrar dig fast vid en snara men vad annat kan du göra? Du sträcker dig efter kroppar du inte kan röra.
Du är en röra.

Det är märkligt hur tiden går.
Jag följer dina fotspår, år efter år.
Jag skämtar bort allvar, jag strör salt i dina sår.

Sådär på avstånd, på avstånd springer vi vilda utan förstånd. Utan vett för i den här världen känns det inte längre rätt. Inte rätt att bära svart på samma gamla sätt det blir för hett!
Vi dricker ur vinet utan etikett.

Vi ska dricka tillsammans, du och jag.
När jag vuxit upp och blivit svag.
När du söker dina behag på en uteservering i Prag, då när du blivit helt galen.
När du hänger från kristallkronan i den stora salen.
När du andas långsammare. Gammal, tyngd av de helt otydliga kvalen.

Då dricker vi tillsammans. Jag älskar dig, jag älskar dig så mycket.
Det är dig jag ringer när jag inte pallar trycket.

Din värld den snurrar och du har svårt att riktigt se.
Tårar bor i dina ögon men du kan fortfarande le.

Du har burit mig så långt att du är helt sne men du skulle aldrig ge vika. Jag är stolt när de säger att vi är lika.
Då känner jag mig rik. När jag får vara dig lik.

När jag får lyssna till dina melodier. Så överlever vi, tider efter tider.