In i skogen,
uppå fjället,
bakom granen,
där på stället,
flyter bäck i dunklet in,
Och så även tanken min.

Där bor trollet
under grenen,
med sitt hus
inunder stenen.
Och vid kvällning, tittar ut;
vädrar kvällsluft med sin snut.

Kusten klar och
sen med sång,
över myr och
sten i språng.
Stannar till vid tjärnens spegel;
månen göms bak molnens segel.

Sen till gård,
till mänskors hus;
kisar mot vårt
skarpa ljus.
Olikt det som månen strålar;
snarare som tusen nålar.

Stinger trollets
lilla hjärta,
inte större
än en ärta.
Skrumpnat av all ensamhet
och ansamlad harmsenhet.

Inne skrattar
barnen glatt,
innan det blir
”Nattinatt.”
Mor ger kyss och far också.
Sagor läses för de små.

Trollet plirar
invid knuten.
Tänker på all
tid förfluten.
Och all den som komma ska,
utan att en famn få ha.

Torkar nosen,
muttrar sur.
Nyper gårdens
feta djur.
Vankar hem till skogs igen,
utan att ha fått nån vän.