Det är en vanlig vardagskväll
jag famlar kring i detta dunkla rum
skuggan förlänges, förtätas och skymmer
klipporna ligger grå inom mig

Vad sjunger den rostiga flöjeln vid nattvindens sorgemusik?
Eller är det en förvånande mängd av violiner
som legat gömda under snön?

Jag ingen fjäril ser, och hör väl ingen lärka
mitt inres strängar, de tiger alla

Håll stilla mitt förnuft, dig saktelig besinna,
vad detta vara må.
Då gamla vänner står där tätt
och skymmer ljuset för varandra

Å, det är blott en suck av vemod:

Ty det gör ont när snillen brister