Asfalten spricker, murken som stubben
Gräset får fot och fäste
spirar i dugget, grönskar för livet
liknar mest någons näste
Pölarna växer under var lykta
glimmar som månskenssjöar
Där ses en barkbåt ligga och guppa
mellan två puckelöar

Vägbanan lockar när längtans dårar
spanar för artens framgång
Barkbåten välter, av obalansen,
saknar ju köl och landgång
Ack lilla padda, tänker den tysta,
här kan du inte vara
Morgonen kommer, då skall du se att
platsen bär mången fara

Lyfter så paddan, tar den till gräset
ser den sitt huvud lyfta
snopen som Skammen, lämnad som orden
aldrig den kunnat dryfta
Mödosamt ger sig djuret tillbaka,
kroppen är kort och knubbig
Ögonen är som fullmånar runda,
gumpen är trind och trubbig

Morgonen kommer, cyklarna gnisslar
över den våta vägen
Paddhanen glänser inte som grodan,
framstår som ful och egen
syns inte förrän alldeles nära
Bromsar du då för livet,
stannar du kanske undrad och tänker
eller tar allt för givet

hoppas att paddan klarar sig utan
dig och ditt vakna öga,
trampar dig trött och sliten i backen
som gör pedaler tröga
alltmedan groddjurshanen flyr undan
att vore han en trädgren,
kan inte skynda på, ty hans lemmar
långsamma är som vedträn.



1/4 2018