höstens andhämtning vilar tungt över Immeln,
sägnernas sjö
orden, från nässlornas blomning,
strös stilla över vattnet
hornugglan, förblindad av den sista solstrålen,
väjer för skorstenens rök
om ändå snapphanens flykt …

äggakagan vänds varsamt i det slitna järnet
lingonen, frusna rubiner, glimmar i värmen
ormvråken varnar
räven lämnar stenen uppe i backen
imman sveper glasen
det är dags nu