Min kära.
Jag tecknar dig nu några rader så som jag gjort mången gång förr under dessa hemska månader sedan vi skildes åt. Min cell är kall och liten. Faktum är att den tycks krympa för var dag, eller också växer jag.
Mitt fickur tog de ifrån mig vid min ankomst hit och detta grämer mig då jag utan en ordentlig tidsuppfattning famlar i ett evigt mörker där jag har svårt att navigera mig. Den tidlösa dimman av tristess, vånda och meningslös slentrian är det som håller mig fången än mer än dessa betongväggar.

I sanning är jag i dubbel bemärkelse fängslad. Inlåst och berövad min frihet och min rörlighet men framförallt berövad din närhet och värme och utan den är min frihet, mitt innersta väsens glöd, likväl förverkad.

Vad skulle jag inte göra för att nu få se ditt ansikte igen? En desto fagrare bild än den som bränt sig fast i mitt innersta som så påtagligt är påverkad av den ångestfulla verklighet som förde oss isär.

De säger att jag är sjuk. I sanning min kära, vem skulle inte drivas till sjukdomens, ja vansinnes rand utav denna längtan?

Det är så tyst. Att en byggnad fylld av människor kan vara så tyst är för mig både skrämmande och fascinerande. Inte ens vaktens rond bryter denna tystnad. Fotstegen drunknar snabbt i detta kalla tomrum och försvinner in i dess djupaste vrå, bort från allt mänskligt väsen.
Det enda jag hör är mina hjärtslag. Ständigt dunkande talar de till mig. Som en påminnelse av något ångerfullt som hemsöker mig, men vid min själ jag kan inte sätta fingret på vad det är. Mina tankar är sällan klara utan som försjunkna i en evig dimma där jag inte kan skilja på tid och rum. Om jag ändå hade mitt fickur. Att få greppa om något så till synes obetydligt som det nuvarande klockslaget hade likväl varit något att hålla tag i nu när jag faller ner i mitt tillstånd av sinnesförvirring. För jag faller. Min kära, jag är i fritt fall. Rakt ner i denna vansinnes brunn och inget har jag att greppa tag i, ingen kvist eller rot att förtvivlat hålla krampaktigt fast vid.

Dina hjärtslag däremot, de hör jag inte längre. I början av min vistelse på denna bedrövliga plats hörde jag dem tydligt. Varje dag, varje gång jag blundande och lyssnade noga. Ja, faktum är att dessa hjärtslag var det enda som höll mig sällskap. Men hur mycket jag än lyssnar kan jag nu inte höra dem. Min kära, detta driver mig i sanning in i ett förtvivlat tillstånd. Jag ber dig, skriv mig ett svar, stilla min ängslan och skänk min själ denna tröst.

Mitt hjärta gråter även om mina ögon förmår dölja det. Min hand kramar krampaktigt pennan. Hur ska jag nånsin kunna förlika mig med att dessa händer lagt dig i jorden, i ett tillstånd av förtvivlan där mina handlingar inte var mina egna utan de av ett förvridet sinne?

Er ständige,