Det han minns starkast är det i vinden vajande fältet. Kanske var det inget annat än en dröm som dröjt sig kvar i hans sinne från barndomens dagar. Men minnet var så starkt förankrat i hans medvetande att han var beredd att svära på att det var äkta. Att han stått just där på fältet. Det var inte bara synen av gräset som vajade i vinden. Vinden smekte också hans ansikte och förde med sig friska dofter som den fångat upp på sin färd över det gröna fältet.
Han log. Visst var minnet äkta och det sänkte honom ett underligt välbehag han inte kunde förklara.

Vetskapen, för visst var han säker, att han en gång stått just där gav honom ett tillfredsställande lugn inombords. Det var inte bara den vackra synen av fältet, känslan av vinden i ansiktet och doften av grönska han mindes med denna klara skärpa. Det var också känslan av glädje, stolthet och ödmjukhet inför denna syn, känsla och doft som just där och då, var det nu var och när det nu var, hade sänkt honom en känsla av fullkomlighet. Just där och då hade han känt sig fulländad och ett med naturen runtom sig. Alla sinnen hade verkat tillsammans för att bringa honom ett enda samlat intryck av en värld som just i det ögonblicket verkat vara i balans, perfekt och fullkomlig.

Det var väl just där minnet fäst sig, vid den tillfredsställande känslan av fullkomlighet, snarare än de fysiska uttrycken för densamma.

Om han där och då känt en känsla av fullkomlighet och liv, av det goda i en värld i balans, så var det motsatsen mot vad han kände nu. Känslorna är inget från medvetandet och den materiella verkligheten frånskilt, utan produkter av dessa och faktum var att hans verklighet, hans liv tagit en rätt eländig vändning. Eller var det en vändning? Hans dystra sinnelag och bedrövliga situation fick honom att ifrågasätta om han någonsin känt annorlunda.

Så totalt och mörkt tycktes mörkret så att det kändes som om han alltid varit insvept i det. Som om något liv innan mörkret inte existerat.

Men han visste djupt inom sig att fältet existerat och att han stått just där. Det var denna vetskap tillsammans med en oförklarlig övertygelse djupt inom honom, som i det avgörande ögonblicket hindrade hans hand och istället lät den greppa efter hoppet om att en dag åter få stå på fältet. Han skulle kämpa.