Bäcksvart.
Ljuset av framtidstro har släckts.
Jag famlar i mörkret efter verktygen för att bygga upp det som raserats, men det finns inget att finna.
Viskningar dånar i tystnaden.
Alla önskar att jag aldrig funnits.

Rakbladen skär genom huden.
Tabletterna och alkoholen får det att snurra i mörkret.
Det varma blodet rinner längs armarna och ångesten väller ut ur såren.
Hjärtat dunkar hårt i mitt 12-åriga bröst.
Tänk om någon kunde älskat mig.

Tankarna far fort förbi.
Vad har jag gjort för fel?
De hårda orden ekar i huvudet.
Jag måste förtjänat detta.
Allt alla vill ha är min kropp.
De tar vad de vill, även om jag säger nej.

Jag vaknar, ovetande om var jag är.
Sängen är blodig, spritflaskan och pillerburkarna är tomma.
Det bankar på dörren.
Hennes röst skär som knivar i öronen.
Då förstår jag.
Jag överlevde.
Tårarna rinner i förtvivlan.

Jag kämpar mig upp.
Kräks gång på gång.
Hon blir äcklad av mig och åker iväg.
Telefonen ringer.
Det är han.
Jag orkar inte protestera, gör jag det så blir det bara värre.
Så jag går för att låta honom plåga min kropp.
Men nästa gång så ska jag göra det bättre.
För inte ens i helvetet kan det vara värre.