”The Skandinavian Sauna Projekt” av konstnären Peter Johansson visades på Lunds konsthall sex veckor i början av 1997. Utställningen/installationen bestod av en fullt brukbar ba-stu som besökarna inbjöds att nyttja gratis – för att få rätt upplevelse måste man alltså gå in och använda konstverket! Medan bastuälskarna bastade gick debattvågorna höga, såsom i följande duell kring huvudfrågan: Kan en bastu verkligen betraktas som konst?


Uppvärmd skåpmat

Lunds konsthall har ställt sina resurser till konstnären Peter Johanssons förfogande för att under sex veckor låta lundaborna gratis bada bastu.
Och 30 000 lundabor har badat och tyckt att det hela varit allmänt småtrevligt. Som det kan vara när man är på genomresa, vilket de flesta är i Lund.
Det skulle vara naivt att påstå att konsten inte har några gränser. Konstverket skiljer sig från hantverket och konstföremålen skiljer sig från vardagsföremålen. Dilemmat uppstår när vardagsföremålen skall upphöjas till konstföremål eller konstupplevelser. Då krävs det en originell, bakomliggande idé för att lyfta hantverket till konstverket.
Peter Johansson menar att originaliteten i hans verk ligger i att bastun är ett behagligt rum med meditativ värme, som stimulerar den bastande publiken att diskutera konstens funktion i samhället.
Det är tveksamt om innovationshöjden i bastuinstallationen är värd ansträngningarna för att få detta sagt.
Och intäktsbortfallet för badhuset.
Går vi tillbaka till Duchamp så menar han att det är betraktaren som själv skapar sin konstupplevelse och han har ställt denna tanke på sin spets med sina vardags-föremål.
Till skillnad från Johansson hade Duchamp en originell idé och använde var-dagsföremål för att illustrera denna sin idé.
Men skall vardagsföremål platsa på en konsthall måste det vara ett uttryck för en ännu originellare idé för att det inte skall bli plagiat.
Dessutom tror jag att ett verkligt konsthantverksproffs hade kunnat göra en elegantare bastu med lite säkrare stuk än vad Peter Johansson lyckats åstadkomma. På samma sätt som en skomakare gör bättre skor än en skräddare.
De professionella modeoraklen har ett bra uttryck för det som kommer att slå. De säger att den nya modeskapelsen är ”stunning” – slående. Man känner att detta är något nytt, något kreativt som man tar till sig.
Det känns.
På samma sätt är det inför ett kreativt verk.
Det känns
Men det blir svårare med ett vardagsföremål som en bastu. För att vi skall upp-leva något nytt, annorlunda och spännandekräver vardagsföremålet en idéram. Vardagsföremålen har vi ständigt runt omkring oss och hade vi kunnat hade vi redan sett på våra vardagsföremål från en annan vinkel.
Inte heller är det något unikt med diskussioner i bastun.
Därför känns bastuinstallationen som uppvärmd skåpmat.
Kanske är det så att Lunds konsthall försöker tona ner den lätt finkulturella prägel som en konsthall trots allt har.
Nu har som tur är Lunds kommun slagit samman sin kulturnämnd med med sin fritidsnämnd och mot den bakgrunden måste man tillstå att konsthallschefen Cecilia Nelson gjort ett lyckat val.
Finkulturen kan på ett naturligt sätt närma sig folkkulturen.
Nu har vi sett en hittegodsavdelning i form av avlagda jackor staplade i högar.
Nu har vi sett en bastu.
Det kan inte vara sant att det blir en cykelverkstad nästa gång!
Gunnar Barkenhammar


Inte vad utan hur

Bäste Gunnar Barkenhammar!

Du har många funderingar och invändningar mot Peter Johanssons utställning i Lunds konsthall, ”The Scandinavian Sauna Project”. De speglar Din inställning till och förväntan om vad konst skall vara, speglar Din omtanke om de allmänna medlen men också hur lite Du satt Dig in i projektet. Med ironi försöker Du förlöjliga konstnär, konsthall, andra besökare och staden Lund(!).
Jag är inte överraskad: Din artikel följer ett ständigt återkommande mönster, ”Är detta verkligen konst? Skall skattemedel gå till sånt här? Det där skulle jag kunna göra själv!”
Nåväl, det sista påståendet återfinns inte i Din artikel – bastun är ju också väl stor och komplicerad för en person. Nej, tyngdpunkten i Din artikel ligger, som jag uppfattar det, i Din uppfattning att utställningen saknar originalitet. Du åberopar Duchamp och hans utställningar på 1910-talet. Du hade inte behövt gå längre tillbaka än 60-talet för att hitta paralleller till Peters ambition: att inbjuda konstbetraktaren att deltaga. Du har tydligen originalitet som ett absolut krav (konstupplevelserna minskar då förstås) men för konstnärer idag är detta inte lika viktigt.
För en utställningsarrangör är det viktigt att tydliggöra idéerna och tankarna bakom en utställning men också att försöka förstå besökarens (insändarens) reaktioner och invändningar. Om en person inte kan/vill ta emot en utställning är det dock tveksamt att för-söka övertyga honom. Det finns andra utställningar!
Vad som ligger till grund för just Din artikel vet jag inte, men jag tolkar det så att Du vill pröva om jag kan ge Dig kriterierna på vad konst är, och framför allt vill Du att jag skall besvara frågan om en bastu kan kallas konst. Mitt svar är: ja – som skulptur, som arkitektur, som hantverk, som idé och som total upplevelse för många sinnen. Platsen och sammanhanget är också viktiga.
Använde Du bastun? Om inte – då är Din kritik dåligt underbyggd. Du har då sett utanverket och kan då bara uttala Dig om en liten del av utställningen.
Kandinskys ord kommer för mig inför Din slutkläm: Vad som räknas är inte vad utan hur!
Cecilia Nelson



Hundralapp för 80 kronor

Det finns alldeles för många bromsklossar i samhället som inte vill släppa fram nya, friska idéer. Den som läser Sinclair Lewis ”Storgatan” från 1923 blir förtvivlad över beskäftiga, stockkonservativa fundamentalister.
Det har aldrig varit lätt för nydanare.
Det finns några klassiska exempel.
När Bell försökte intressera några företag att kommersialisera telefonen var det ingen som var riktigt intresserad. ”Det finns ju postryttare snabba som blixten”. Och samma svar kommer sedan från England: ”The Americans may have need of telephones, but we do not. We have plenty of messenger boys”. (Amerikanerna kanske behöver telefoner, men inte vi. Vi har massor av springpojkar.) Så säger William Peece, VD, brittiska postväsendet år 1890.
Samma erfarenhet drabbade kopieringsmaskinens uppfinnare, svenskättlingen Chester Carlson. ”Med duktiga sekreterare och karbonpapper klarar man sig långt.” Blixtlåsets uppfinnare ställdes inför samma oförstående och exemplen är många.
Två andra citat utgör nog höjdarna i den här grenen: ”Everything that can be invented has been invented” (Allt som kan uppfinnas har uppfunnits), enligt Charles H. Du-ell, Commissioner, US Office of Patents 1899 och vår alldeles egen kommunikationsminister Ines Uusmann lyckas så sent som 1996 undra om inte ”Internet är en fluga som kanske blåser förbi”.
Det finns alltså all anledning att vara öppen för nya, friska idéer och att ta till sig dem med öppet sinne.
Inte minst inom konstvärlden har detta varit ett problem.
När Claude Monet (1840-1926) år 1870 målar sin ”Impression, soleil levant”, blir det avstampet till en ny era i konsten, från den konventionella och fotografiska återgivningen av lätt högstämda motiv till ögonblickets intryck av vardagsbilder.
Under de första åren av1900-talet kommer expressionismen, som helt tar av-stånd från verklighetsskildringen och den naturalistiska konsten i allmänhet.
Konstvärlden har nu frigjort sig från det avbildande och efterliknande och kan koncentrera sig på färg och form, på kontraster och ytor.
Den här övergången från verklighetsskildringen till det fria skapandet gick inte smärtfritt. Vincent Van Gogh (1853-1890) lyckades under sina tio år som konstnär och impressionist (1880-1890) inte sälja en enda tavla. Carl Fredrik Hill (1849-1911) refuserades av Salongen 1877 när han sökte förnyelse under intryck av impressionismen. För att ta ett namn med Lundaanknytning.
När det gäller Vincent Van Gogh är jag väl medveten om den kontroll hans konsthandlande broder Theo önskade utöva på honom och de grumliga motiv Theo torde haft för detta, men det förklarar inte det kompakta motståndet mot de bilder den nyskapande och sedermera geniförklarade Vincent skapade.
Såväl som kommunikationstekniken som impressionismen har inneburit ge-nomgripande paradigmskiften av kreativa nyskapare.
Hela konstnärskapet bygger på kreativitet.
Kreativa produkter av kreativa skapare.
Nyskapare med nyheter.
Nyheter som attraherar.
Men en liten hake finns det om man nu tror att kreativitet enbart är förmågan att generera idéer.
Den kreativa produkten måste vara ny och unik. Ha ett nyhetsvärde. Den måste också kunna utgöra en byggsten, som går att bygga vidare på. En sjuk eller påverkad hjärna kan ha en otrolig förmåga att generera idéer, men utgör inte idéerna byggstenar blir den kreativa produkten samma produkt som man kan få ut av en slumptalsgenerator, fast i ord eller bilder.
Konsthallschefen argumenterar med samma frenesi som skräddarna måste ha gjort som sydde kejsarens nya kläder. Kejsaren och hela hovet gick ju på den stöten.
Och vem vågar säga emot.
Vem vill vara naiv och oförstående, oinvigd och okunnig.
För den invigde ligger det nära till hands att ta ståndpunkten att vad de oin-vigda vet eller inte vet är deras problem. ”Aquila non capite muscas”, d v s örnarna struntar fullständigt i vad flugorna har för sig.
För en konsthall är det nog bra att även vi oinvigda intresserar oss för utställningar och installationer.
Vi oinvigda är så naiva att vi tror att det vi får se på konsthallen är nytt och kreativt. Utvalt av proffs som har som jobb att välja det vi oinvigda inte känner till.
Proffs som ger oss det vi inte visste att vi ville ha.
Proffs som kan skilja bra från dåligt.
Kulturskymning från kuturgryning.
Så att vi i trygg förvissning kan gå till en kommunalt finansierad konsthall för att få se konst.
Kreativa produkter av kreativa skapare.
Nyskapare med nyheter.
Nyheter som attraherar besökare.
Att besöksantalet när det gäller bastuinstallationen slår alla rekord beror inte på att Lunds konsthall presenterar en kreativ produkt, utan på att det är ganska naturligt att man inte betalar för det man kan få gratis.
Ställ ut hundralappar och sälj dem för 80 kr.
Då kommer det ännu fler besökare.
Eller laga cyklar gratis. En bastu utan annan idé bakom än att det är ett nå-gorlunda välgjort hantverk platsar inte i en konsthall. Det var nog inte meningen med sammanslagningen mellan kulturnämnden och fritidsnämnden att konsthallen skulle bli en motionshall.
I konsthallen vill vi se konst.
Inte konstens Bingolotto.
Det som intresserar mig i den här debatten är skillnaden i det fiktiva och det reella, vilket jag i ett annat sammanhang försöker sätta mig in i. Jag såg en parallell i bastun på Lunds konsthall och undrade vad som låg bakom.
När det skapade kommer för nära vekligheten kunde vi ta vilken bastu som helst.
Det kan rimligtvis inte vara så att konst är det som visas på en konsthall, vilket man får intrycket av när man talar med Peter Johansson.
Kanske kunde det vara så att jag inte vid första tillfället kommit i rätt stämning för meditativa konstupplevelser.
Så jag badade igen.
Då kom någon i cellskapet på att man kanske skulle ha ett fönster i en bastu för att kunna njuta av utsikten.
När man nu inte kan njuta insikten.
Det var den spännande tanken den timmen.
Jag har inget emot en bastu i en konsthall. Det jag vänder mig mot är den totala avsaknaden av en vettig tanke bakom utställningen.
Gunnar Barkenhammar


Cyniska slutsatser

Käre Gunnar Barkenhammar!

Du har lagt ner ett stort arbete på att skildra nydanarna inom teknik och konst. För det tackar jag och för det stora intresse Du visade vår utställning med bastun. Dina slutsatser om publiktillströmningen anser jag cynisk. Publiken kom därför att den uppskattade utställning-en som unik och kreativ. Du underskattar den, precis som Du gör med Peter Johansson och hans tankar och idéer bakom utställningen. Diskussionen mellan oss speglar olika konstbegrepp. Jag avslutar mitt inlägg med två tänkvärda citat, ett av Marcel Duchamp och ett av Nietzsche.

”Jag minns en lärare i fysik som alltid sade att man inte kan definiera elektricitet. Man kan inte säga vad den är men man kan säga vad den gör. Det är samma sak med konst. Man vet vad konst gör men inte vad den är. Det är en ström av något slag. Inne i en människa. Något som man inte kan förklara. Det är inte heller nödvändigt.”
(Marcel Duchamp)

”Konsten skall framför allt försköna livet - das Leben verschönen – d.v.s göra oss drägliga inför varandra, om möjligt göra oss behagliga inför andra. Med denna uppgift för ögonen mildrar den oss, tyglar oss, skapar former för umgänget, binder den ouppfostrade vid lagarna för anständighet och hövlighet, den lär oss tala och tiga i rättan tid.”
(Friedrich Nietzsche)
Cecilia Nelson


Metakonst

Nu vet Cecilia Nelson, precis som alla andra proffs i sin bransch, att den bastu hon låter ställa ut i sin konsthall är metakonst – en inriktning som sysslar med nonsenskonst bara för att få igång en debatt och för att visa att icke-konst är en förutsättning för konst.
Som konstproffs kan man skratta åt den naiva publiken som inte protesterar – d v s de som inte vågar säga ifrån och som likt kejsarens befolkning med ansikten likt fågelholkar förstummade tittade på sin i dubbel bemärkelse avklädde kejsare medan skräddarna kunde inkassera fåfängans vinster.
Talar man inte om att man ställer ut metakonst driver man med sina besökare och underskattar dem.
Peter Johansson har ju varit ärlig när han talar om det meditativa rummet, där konsten skall diskuteras. Det är ju just detta metakonsten är till för.
Cecilia Nelson använder sig av ett gammalt debattknep att pådyvla motståndaren åsikter han inte har.
Jag har aldrig nämnt ett ord om skattemedel.
Å andra sidan har jag heller inte nämnt ett ord om att få en debatt med åt-minstone näsan över rännstenen.
Att beskylla mig för att inte ha sett utställningen är lika lågt. En av de två gånger jag bastade träffades vi tillsammans med två icke helt okända lundaprofiler.
Jag har aldrig frågat vad ”konst” är. Detta har diskuterats sedan Platon. Ett försök till definition är ju den Cecilia Nelson för fram, nämligen att konst är betraktarens upplevelse och inlevelse. Ett annat försök har gjorts av den amerikanske filosofen George Dickie och det är ju den definitionen Peter Johansson för fram, nämligen att konst är det som visas på en konsthall och således har passerat etablissemangets nålsöga. Och det har skrivits åtskilliga filosofiska volymer i ämnet sedan Platon. Det enda som hittills har kommit ut av den diskussionen är att vi har ett ord för konst och det skiljer sig från ordet ”hantverk” och det skiljer sig från ordet ”fritid”.
När det sedan gäller Peter Johansson och hans konst har jag aldrig diskuterat i termer om bra eller dåligt. Hans försök att fånga svenskheten är ju i många stycken roliga.
Hans pittoreska (!) rörformationer kan man nog också räkna in i samma fack. Så det är ju ingen särledes originell konstriktning han företräder och inte så särskilt svårförståelig heller. Att han sedan på ett smart sätt utnyttjar vår önskan att få saker gratis gör ju att hans utställningar blir välbesökta. Vem vill inte äta våfflor gratis? Vem vill inte bada bastu gratis? Skräddare har alltid varit en smart yrkeskår.
När det sedan gäller det originella så trodde jag att det var det vi sökte. Inte plagiatet. Inte kopian. Det originella är att en konsthallschef inte ser till det originella.
Det jag har antytt är begreppet kreativitet och kriterierna för en kreativ pro-dukt. Detta för att komma ifrån konstbegreppet.
När vi nu inte kunnat debattera i basun så har Nordens största konsttidning upplåtit sina spalter för att Lunds konsthall ska kunna få framföra sina motiv för att ställa ut bastun och kunna föra debatten någorlunda kallt och analyserande
Och varför alla dessa floskler om konst när det inte är fråga om konst. Basun är inget konstverk. Det är ett försök att få lite hetta i debatten.
Och varför den nedlåtande tonen och talet om cynism när etablissemanget är så väl medvetet om att man driver med de av konsthallens besökare, som går dit i god tro och säger sig ha fått en konstupplevelse när de i stället har varit utsatta för ett stort skämt.
Vi konsthallsbesökare skall tolerera att etablissemanget provocerar oss och delvis utnyttjar oss.
Då skall det vara högt till tak.
Men när vi kritiserar och ber etablissemanget visa färg då behandlas vi nedlåtande.
Då får vi taket i huvudet.
Gunnar Barkenhammar


Humor och glädje

Det finns ett påstående i ditt senaste inlägg som jag vill kommentera: Din tolkning av min avsikt med bastuprojektet. Du utgår från att jag medvetet har velat driva med konsthallens besökare och utsätta dem för ett stort skämt.
Fel!
Jag ville – och jag är ju den enda som kunde VETA detta- erbjuda en ny och tillfällig mötesplats och samvaro i en miljö som ofta kan upplevas som allvarlig, tyst eller högtidlig. Jag ville ge besökarna en konstupplevelse i/av en bastu placerad i en konsthall, med stora möjligheter att förändra intryck och stämning. Så upplevde många besökare också utställningen. Andra brydde sig säkert inte om vad bastun representerade – konst eller inte – de använde bastun och njöt av den. För några blev frågeställningen ett problem och hinder. Och slutligen andra avfärdade hela projektet.
Hur besökarna tog emot utställningen beror på många faktorer: förväntan, in-tresse, kunskap, erfarenheter, värderingar etc. Reaktionen bottnar m a o i tidigare upplevel-ser men också i de omständigheter under vilka de såg utställningen. Bastuutställningen skiljer sig härvidlag inte från andra utställningar.
En konstnär har gjort en bastu och ställt den i en konsthall. En konstnärschef har sanktionerat den, konstkritiker har bedömt den och därmed är konstbegreppet uppfyllt, i alla fall enligt George Dickies ”Institutional Theory of Art”. Tonvikten ligger alltså på hur konst uppfattas och behandlas, inte på konstverkets utseende.
Vi som arbetat med bastun har alla haft glädjen och humorn med i projektet – därför känner vi inte igen GBs beskrivning.
Vi har överlämnat BASTUN till publiken, erbjudit den dess möjligheter och naturligtvis hoppats på ett positivt gensvar. Om gensvaret uteblivit kan vi bara beklaga.
Ibland tror jag att ordet KONST står i vägen för våra upplevelser. Christian Boltanski säger alldeles öppet: ”Jag önskar att folk helt glömmer att det rör sig om konst och i stället direkt upplever känslor”.
Cecilia Nelson


Klartext från början

Det förefaller som vi är ganska ense till slut.
Det dilemma Cecilia Nelson ställts inför är ju att erkänna att bastun är meta-konst, d v s ett inlägg i konstdebatten eller att se bastun som konst, d v s bortse från skillna-den mellan konst och metakonst. Det går ju om man, som hon gör, använder den första och oreviderade definitionen på konst som den formuleras av den amerikanske filosofen George Dickie i ”Aesthetics: An Introduction”, på sidan 101. Då blir ju såväl bastun som all annan metakonst definitionsmässigt konst, bara den slipper in genom en konsthallsdörr. Dickie insåg dock snart att det behövdes en ny definition och den kom ju också. Begreppet meta-konst är heller inte nytt, även om begreppet uppenbarligen ännu inte nått Lunds konsthall.
Nu tillstår slutligen Cecilia Nelson att hon ville ”(…) ge besökarna (…) stora möjligheter att förändra intryck och stämning.” Det är just det som metakonstensyftar till, att ifrågasätta och att testa gränserna. Indirekt erkänner hon alltså att bastun är metakonst, men ändå vågar hon inte släppa sin ursprungliga ståndpunkt att bastun är konventionell konst utan försöker göra en dubbelsaltomortal.
Varför inte från början och i klartext deklarera att bastun är ett debattinlägg? Då slipper många besökare ta åt sig bastun som kejsaren anammade sina obefintliga kläder. Då slipper det bli fel och då slipper det bli konstskojeri.