30 sekunder från döden, du hade tur säger de. De upprepar det flera gånger, som om de försökte övertyga henne. “Du ska vara glad att du lever”, hur skulle hon kunna vara glad? Hon var 30 sekunder från att slippa skiten, men när hon var precis på mållinjen räddades hon tillbaka. Hennes föräldrar kommer in chockade, lättade, gråtande. De är tydligen också glada att hon lever,men varför visar ni det aldrig annars? Lilla gumman, älskade vän och pappas guldklimp vad var det som hände och hur gick det här till?
Ja, vad var det egentligen som hade hänt?


Hon sitter i soffan. Hon trängs med Christian och Isabelle som ligger bredvid henne och byter fylleandedräkter med varandra, även fast de inte gillar varandra egentligen. En känsla av äckel kommer upp i henne när hon ser hur han trycker in sin öltunga i hennes mun. Den unkna stanken av spya ligger fortfarande kvar i rummet som ett moln efter att Marcus la en på vardagsrumsmattan. Musiken är så hög att högtalarna nästan spräcks. Grannars har redan knackat på och bett dem sänka tre gånger. “Vafan, skarom inte låta oss ha nåt kul eller!? Det är ju fest förfan!” Ja, just det. Det är fest. Ändå känner hon så där. Den där molande känslan i magen, eller var sitter den egentligen? Hon vet inte. Det enda hon vet är att det gör ont och att hon inte vill känna så.

I vanliga fall brukar hon ha kul när det är fest. Det brukar egentligen vara enda gången som hon kan släppa allt. Alkoholen får det mesta att släppa och det hon har inom sig att dämpas. Men så var det inte ikväll. Det kändes bra ett tag, men nu var allt tillbaka hos henne. Det skriker inte inom henne, men hon känner hur det är på väg. För att förhindra ett fall ner i botten av ångesthavet tar hon en stor klunk av det genomskinliga som står på bordet. I vanliga fall brukar hon vara noga med att bara smaka på sånt hon vet säkert vad det är, men nu är det kris. Det var stakare än sådant hon brukar dricka, hennes tunga knottrar sig, det nästan brinner i munnen på henne. Vems var det här!? Hon tittar sig omkring. Ser Amanda sitta i soffan bredvid. Men det var inte Amandas, nej det är klart att det inte var Amandas. Hon är en sån där som knappt vågar smaka på alkoholhaltigt, ifall det skulle få henne att börja prata. Dessutom får hon säkert inte för pappa, och pappas ord är ju lag. Skitsamma vems det var föresten. Hon vill ju bara släppa allt för en stund. Och det känns faktiskt ganska bra med det genomskinliga i magen. Förhoppningsvis räcker det så långt att hon slipper somna med blodiga armar i natt.

Det verkar lovande, allt kanske skulle bli bra ändå. Nej allt blir inte bra, hon är en av de förlorade. Hon måste komma ihåg det, tro aldrig att allt kommer bli bra för det kommer det inte. För en stund i alla fall. Det blir ingen lång stund. Efter mindre än tjugo minuter är hon tillbaks där hon startade,på de värdelösas nivå. Hur ska hon klara det här? Det är som om knivar hugger henne inifrån. Tänk att tankar skulle göra så ont, tänk att livet skulle göra så ont. Hon lyfter blicken och lägger sina ögon som antagligen är fulla av ängslan i Dags. Dag som nu styr sina steg mot henne. - Hur är det? Han vet tydligen vad som ska göra allt bra innan hon ens hinner svara på hur det är. - Kom med här. Av någon anledning reser hon sig upp och antagligen av samma följer hon med in på toaletten. - Då ska vi se. Dag säger sig kunna läsa på henne att hon söker något att ta henne därifrån, något som får denna beiga värld att lysa upp till något skimrande och glittrande, stämmer det? Hon kan bara nicka, allt hon vill är att slippa allt. Lite orolig över sig själv som följt med hit, trots att hon vet vad Dag brukar hålla på med om dagarna. Lite spänd och samtidigt nyfiken på vad som kommer hända. Dag tar fram en liten ask ur jeansfickan och ur den tar han fram något som ser lite ut som andedräktsbladen man kan köpa på ICA. Han sträcker fram det lilla bladet med smileyn på mot henne och säger åt henne att lägga det på tungan. Hon ser lite skeptiskt på det men Dag pushar på. - Kom igen! Det är fett nice, du hajjar inte hur bra det känns. Bladet placeras snart på hennes tunga, och ger omedelbar effekt.

Hon är tillbaka i vardagsrummet, men det är något som känns annorlunda. Det hon ser är inte sådant hon brukar se och hon kan inte riktigt fästa blicken någonstans. När hon väl gör det blir allt förvridet. Hon tycker sig se hur ljudet från högtalarna flyter omkring i rummet, som havets vågor ungefär. Överallt ifrån kommer stora prickar mot henne. Hon sätter sig för att försöka komma tillbaka till den verkliga verkligheten. Det funkar inte och allt rusar upp i henne. Det kommer en storm av något inom henne, det är som om hennes inre var en marionettdocka och man drog i snörena åt alla möjliga håll. Nu har hon helt förlorat kontrollen av sig själv och det hon ser. På hennes näthinna flödar färgerna fram, en serie av mönster av ljus och färg uppenbarar sig för henne. Snart får hon en känsla av fullkomligt kaos, hon är kaos! Ju längre tiden går desto desperatare blir hon att få slut på det. Det gör så ont i ögonen på henne och rösterna som skriker åt henne fortsätter mala på, fortare och fortare, högre och högre. Fastän hon försöker få dem att sluta, fortsätter de. Hon ställer sig upp, skriker. Hon hör inte skriket men känner det i halsen, och hon får inte stopp på det. Nu snurrar allt runt henne, som vore hon i en av de allra värsta åkattraktionerna på grönan. Hon slår villt omkring sig för att få någon ordning, men kaoset fortsätter. Det snurrar bara fortare och fortare, hon känner att hon inte tål mer. Någonstans ifrån hör hon ”Jääävlar vilken snedtändning”. Sen blir allt svart.