Jag är så jävla less på alla jävla murar.
Är det typiskt svenskt? Är det typiskt mänskligt? Tystnaden, avståndet, kylan - oviljan att visa sitt jag i ögonen, det är nåt skevt där. Man sätter upp spikar och plankor och galler och bommar. Kom inte hit, jag kommer göra illa mig, du kommer göra illa dig på mig. Inget blod på golvet tack, jag tänker inte städa upp det. Inte för att skryta, inte för att förminska mig själv, men jag är helt jävla värdelös på att bygga skydd - snickeri är inte min starka sida. Jag vill vara nästan naken i världen, ha så hård hud och så vassa insikter att jag inte kan göras illa längre. Oftast när jag får hybris är det det jag älskar mig själv mest för - när jag badar i ångest är det vad jag önskar jag kunde slita ur mig själv - min vilja att inte skyla mig, min vilja att vara inpå huden hos andra. Att få tala ärligt, att få älska rent, att få avsky och förfäras och förtjusas i sanning. Människa, jag vill se ditt allt förfan, ge mig ett spekulum och en spegel så ska jag visa dig att vi båda är rosa inuti! Folk förfäras ju av mig ibland. Till den mån att jag tror att det är min nakenhet det är fel på? Jag är fortfarande inte säker, jag vet bara att jag hellre är för mycket än för lite, hellre rinner över än torkar ut - jag får så jävla ont i ryggen och själen av att kura ihop mig för länge. Jag förstår de som backar, det gör jag faktiskt. Ibland kan jag ha så svårt för nakna människor, jag tror det är för att jag associerar ihop det med något avigt, något fel - vet inte den jäveln hur man sätter på sig ett par byxor? Det blir ett tecken på svaghet, eller lathet. Hur är min gestalt annorlunda? Är den det? Eller är det jag som i min avsky felar, är det där svagheten ligger kanske, snarare än i en annans sköra uppenbarelse.