Ibland hoppar jag hopprep och räknar stjärnor, det är en spännande lek som handlar om tålamod och noggrannhet. Det är lätt att räkna samma stjärnor flera gånger, men efter en tid av misslyckade försök så lär man sig att hålla reda på vilka stjärnor som är räknade och vilka som fortfarande tillhör oändlighetens mysterium.

Ibland hoppar jag på ett ben, alltid det högra. I min omgivning finns blinkande lampor som någon glömt att laga och på andra sidan gatan bor pojken som klättrar i träd. Ibland ramlar han och för tre veckor sedan bröt han armen. Jag kan se honom i fönstret, han ser olycklig ut.

Ibland snubblar jag på repet, jag ramlar och asfalten river upp ett blödande sår. Då springer jag skrikandes tillbaka in i huset och ber mamma om plåster. Hon ber mig då att vara mer försiktig när jag hoppar och föreslår att jag byter ut asfalten till gräs. Jag lovar henne att göra det, även fast jag alltid kommer att hoppa på asfalten. Repet fastnar ju i gräset.

Ibland kommer pojken ut för att leka, då överger jag hoppandet och följer med honom till trädkojan på hans bakgård. I kojan äter vi av det godis som finns gömt och håller varandra i handen. Han kan bara räkna till etthundrafyrtiofyra och är inte lika bra som jag på att hålla reda på stjärnorna, men jag avundas hans mod.

Ibland när jag sover drömmer jag om hur hopprepet i mina händer får mig att sväva upp mot natthimlen. Jag drömmer om hur jag och pojken leker kull på månen, ibland ramlar pojken ned och faller tillbaka mot jordytan. När solen går upp på morgonen och jag kan se pojken göra sig redo för dagen känner jag lättnad och längtar efter nästa stjärnhimmel.