Jag är en lindansös och går ständigt balansgång på linan under mina röda mockasiner. Jag är duktig, svajar sällan och fokuserar oftast framåt. Jag har lärt mig att det inte gör någon nytta att blicka tillbaka. Linan lyser klart, men det är omöjligt att se vad som finns under den. Jag har ingen aning om vad som händer om jag trillar och det finns ingen som kan berätta det för mig.

Ibland korsar min lina någon annans. Jag minns särskilt en person vars väg jag så gärna ville följa, men jag insåg snabbt att det är svårt att följa någon annans lina, det krävs uppoffringar och det blir så mycket enklare att falla. Jag önskar att jag kunde finna någon som kunde balansera på en lina som löper parallellt med min, det skulle göra resan så mycket enklare, att hålla balansen hand i hand.

Jag har sett personer som rubbar andras balans för nöjes skull och jag har sett dem som ständigt oroar sig för att trilla. Det måste vara jobbigt att leva så. Faktumet att ingen vet vart deras lina bär, gör att alla skapar en egen sanning och det är inte alltid positivt. Min sanning är enkel. Jag är en lindansös i röda mockasiner, vägen går framåt och jag ska vandra på denna lina till då dagen mitt balanssinne försvinner eller saxen klipper den.