Hägnet är huset som hörsammar längtan
Lummiga, vilsamma skuggorna lockar
Floden är forsen som rusar i blodet
när syrsorna spelar i glänsande rockar
Regn faller över mig, nådigt och varmt
skyler det brända, allt påvert och armt
Sedan skall skymningen, lysande röda
få alla örter att somna, med möda

Det som var självklart till intet skall splittras
Drömmar av ondska och godhet skall tyna
Upp skall en sol stiga vid horisonten
att vore den fräsch som en nystoppad dyna
Far, alla tankar som plågade så,
bli för er själva och låt mig förstå
varför ni uppstod, förtvivlade spöken
så skall jag vinka er ut i er öken

När ni är borta hörs skratt över gården
Barnfötter springer kring skära syrener
stannar rakt inte för någon som ropar
nej, självklart nog styrs de mot äventyrsscener
Ägarna grubblar väl inte en stund,
fullt upp har de med att härma sin hund
rulla sig gröna bland grässtrån och buskar
Hunden dock tröttnar, och pälsen han ruskar

Hägnet blir frihet när barnet är vuxet
Skuggorna lär att i hemlighet hålla
floden som flödar i hjärta och sinne,
att ingenting röja som annan kan kolla
Fall på mig, regn, har jag sagt mången gång
Ändå, ändå vill jag sjunga min sång
skimra som solen på skymningsestraden
Synas, så döljas, och blinka mot staden.



2/6 2018