Ensamhet är vår tids värsta sjukdom


SAMHÄLLET FÖRSÖKER att på alla möjliga vis inte ta de äldres parti är för mig ren skandal.
Det klart att samhället var ju uppbyggt så att när man blir äldre skulle man bli omhändertagen. Detta har ju inte precis blivit en signum nu för tiden.
Jag är helt övertygad om att det största felet var att ålderdomshemmen togs bort. Där fann man både trygghet och omvårdnad, ensamheten stirrade inte helt riktigt i ögonen heller.
Att man blir faktiskt rädd när man läser och hör hur gamla har det idag.
Naturligtvis är det så att äldre har att bra också i dag.Men just ensamheten är ju faktiskt ett hemskt spöke för många. Samhällsstrukturen i Sverige har under de senaste femtio åren ändrats kapitalt. Det är inte längre det öppna samhälle som när jag växte upp. Utan i dag lyder faktiskt djungelns lag, att jag måste ta hand om mig själv för ingen annan gör det.

Man kan vara så ensam med så många människor omkring en. Jag tror att vi bör nog läsa av hur människor mår. Den adekvata frågan är ju: Hur mår du? Svaret i de flesta fall blir: Jo, tack jag mår bra – även om man mår mycket dåligt.
ÄR DET PINSAMT att må dåligt i detta land? Där samhället har en tendens att på något sätt glorifiera sin egen del. Visst är det viktigare att armbåga sig fram än att på något sätt förstå en annan människa.

Vi bör vara lika unika som människor ända in i det sista andetaget. Det som alla vet är att om vi får leva och vara friska blir vi alla gamla en dag. En adekvat fråga är naturligtvis. Hur skulle jag själv vilja ha det?
Man bör nog ibland gå till sig själv. Att finna empatin för någon annan känd eller okänd.
Det är bara det att man blir själsligen upplyft av att kunna förstå och hjälpa en medmänniska.
Vad kostar lite vänlighet, lite förståelse och några väl valda ord?


BO GRAPENSKOG