Där satt hon, med kaffekopp och blåvitrandig blus och sådär, jag undrade om det är nu man borde hälsa, ja, det borde man nog men det blev inte så till slut, nej, jag bara stod där och rättade till halsbandet. Sedan blev det kvitto och tack snälla du och kontantbetalning och så frågade de om det var bra så, ja, jo, det var bra så, det tror jag väl, fast jag vet inte säkert. Det är så mysigt där, på Årummet, hon hade sagt så och det var därför vi hade gått hit, fast mysigt, nej jag vet inte, mystiskt skulle jag nog säga, faktiskt väldigt mystiskt. Nu fick jag panik, jaha, hallå, ska jag bara stå här nu, med cheesecake och latte och servett, nej, herregud, jag måste väl sätta mig någonstans, ja det borde jag nog men vid vilket bord? Vet inte. Nu måste jag rätta till halsbandet igen, väldigt mycket, och sedan sätter jag mig, bara sådär, hon tittar upp och ler, jag borde le tillbaka men så blev det inte och ja, nu sitter vi bara här. Hon med blåvitrandig blus och kaffekopp och fortfarande det där mystiska leendet och så jag, lilla jag, med cheesecake och servett, faktiskt två servetter och så det där satans jävla halsbandet som måste rättas till hela tiden. Sedan, ja, vad händer sedan? Inte mycket, tyvärr, vi sitter där och ler lite och äter cheesecake och ja, sedan är det slut, jaha, inte mer än så, nej, antiklimax, ja, tråkigt, jajamän.