Jag talade om hur vackra lyftkranar är, för de skapar staden. Och essensen av konstnärssjälen. Att kunna drömma. Vara karriärdriven introvert. Vänta på Godot.

För vi båda hade drömmar om en tillvaro som var samvaro i samråd med likasinnade kunde vi nå dit. Uppleva ett till stånd av samhörighet. Skapa
N Å G O N T I N G. Från Ingenting i Solna. Från köksbordets knögliga trä hemma hos en jazzräv. Från de där sommardagarna för tre år sedan. Från vändpunkten;
Du är inte ensam med branden i ditt hjärta. Jag vet. Min glöder med.
Ett tillhåll för sånna som vi finns i storstaden om i någon stad. Var det inte så det skulle va? Klubben där din mamma brukade hänga är visst nedlagd, och ungarna skapar i grafitti och hiphop. Inte som vi.

Är du förlägen för att vi inte blev något mer? Varken tillsammans eller var för sig. Tid har vi, var för sig.
Vi kan uträtta stordåd, på skilda håll.
Bygga städer med lyftkranar, skapa platser för sånna som oss.

Vemodsskymning på tyska/franska/spanska kluven av samhörighet tvingas vemodet rasera.

Det finns ett avstånd. En tyngd. I din förlägenhet, i min nonchalans. Du är där jag tillåtit dig att vara. Tror du. Jag är öppen, men inte så som du önskar. Inte som för tre år sedan. En plats för oss, men ingen tid för oss.