Hur skall vi kunna komma överens om vi inte delar värderingarna? En tanke som EU snuddat vid är att sudda ut de nuvarande gränserna för att låta de geografiskt sammanhållna områdena med samma värderingar utgöra enheter och tillämpa subsidiaritetsprincipen.
Ser vi i backspegeln har EU har medfört att en lång rad svenska tabun har rivits upp. Vi har fått en öppnare arbetsmarknad, vi har fått upp ögonen för integrationen på arbetsmarknaden, många hembygdsföreningar inser att de inte är världens medelpunkt. Vi håller på att frigöra oss från vår alkoholfundamentalism, vi har blivit kvitt inflytandet från ex-Sovjet, och vi håller på att frigöra oss från det välmenande folkhemmets översåtar representerade av makarna Myrdal och deras efterföljare, som sett som sin uppgift att styra undersåtar. Vi har sluppit kapitalkonfiskeringen i form av inflation, och tom LO inser nu att även förmögenhetsskatt och arvsskatt är en form av kapitalkonfiskering.
Slutna samhällen är en i många stycken tryggare värld för individen. Hemmet, skolan, armén, universitetet, byråkrativerket. Alla ger en institutionell trygghet som också kan föras över till byn och bygemenskapen. Denna trygghet måste vägas mot det öppna samhällets vinster i form av framsteg och transparents.
Att Sverige har haft en hög grad av korporativism är nog inte allom bekant, inte heller att fascismen bygger på samma princip. Den fascistiska korporativismen bygger på ett antal stora, starka konstellationer som balanserar varandra. I Sverige har vi Arla och KF, LO och Svenskt näringsliv. Vi har dessutom monopolen Systembolaget, Posten, och SJ, vi har oligopolen ICA, KF and Axfood. Så definitionsmässigt är Sverige en fascistisk stat.
När det gäller arbetsmarknaden så bär LO en stor del av skulden till att invandrarna inte kunnat införlivas i den svenska gemenskapen. Med det paradis de genom sysslolösheten fått här är det många av dem som inte behöver något helvete.
Devalveringar har varit ett sätt för socialdemokratiska regeringar för att dölja systemfel och på så sätt uppnå kortsiktiga, politiska vinster. Devalveringen har varit ett enkelt sätt att skaffa konkurrensfördelar och över en natt förbättra vår handelsbalans. Kronan blir ju relativt sett billigare och andra valutor mera värda omräknade till kronor. Framför allt kan lönerna höjas utan att konkurrenskraften försvagas. Så småningom försvinner devalveringseffekten och de höga arbetskraftskostnaderna slår igenom. Slutligen drabbar devalveringen löntagarna i form av arbetslöshet. Som sedan skall lösas med en högre inflation, som driver på investeringarna och så är landet inne i en ond cirkel.
Vi flyttar oss allt längre ut från egnahemshäckarnas horisont. Internet torde vara den tekniska innovations som betytt allra mest för oss i modern tid. Men fortfarande har inte Europatanken slagit rot i folksjälen. Den franska revolutionens slagord liberté, égalité och fraternité ekar tomt idag. I stället vill vi se rättvisa och ett egenvärde för individen. Gemeinsamschaft har gått över i Gesellschaft. Det gemensamma känns inte lika angeläget idag som det egna, individuella.Vi är inte längre villiga att ta ansvar för nästan, som för oss är en ganska anonym individ och särskilt inte om han är invandrare och bidragstagare. Vi har väl en känsla av att alltför många utnyttjar systemet. Det är alltför många sjukskrivna som inte är sjuka utan frånvarande pga av andra skäl, varav svartjobb är ett. Vi vill alla ha en grundtrygghet, vi vill alla ha ett socialt skyddsnät. Men med en sjunkande andel arbetsföra i befolkningen blir det svårt.
Sverige torde dock fortfarande vara ett ganska homogent och inte särskilt mångkulturellt samhälle. Även om 2 milj människor har invandrat så har 1 milj utvandrat. Kvar blir 200 000 finländare och 100 000 danskar och norrmän, som i huvudsak är arbetskraftsinvandrare. Övriga utrikes födda är en mycket spridd samling som toppas av 70 000 jugoslaver och 50 000 vardera av iranier och människor från Bosnien-Hercegovina. Sedan 2018 är arabiska det största språket näst efter svenskan. Många av dessa skulle nog gärna flytta tillbaka om det inte var så att barnen rotat sig här. Eller flytta till USA eller Kanada. De flesta asyl- och flyktinginvandrarna bor i storstäderna, vilket gör att den geografiska huvuddelen av Sverige fortfarande är homogen.