Fröken blå
181026 11.26

En dag gav jag havet mina ord.
Jag offrade mitt tal för att kunna stå emot.
Med bestämda steg var mitt syfte klart,
Men i kvalet var inte valet uppenbart.
Jag nådde inte riktigt fram, en hejdande vind, någonting som fick min kind att att vända i motvind.
Jag stannade, såg fram och blev påmind.
Jag kanske har en utväg, jag kanske bara är blind.

Jag bad gudarna om hjälp för att känna mig fri,
Och för stunden så kände jag en eufori,
Men ångesten den lägger sig i,
Den exploderar i mig som vässad fyrverkeri.
En röst fångar mig med bomull i sin famn,
Jag blir kall men ändå varm
Långa naglar virade runt min arm.
Jag känner lättnad men obehaget är starkare ändå,
Himlen färgas grå,
Där var Fröken blå.

Åh fröken blå,
du gör himlen grå.
Åh fröken blå.

Fröken blå kom på besök samma kväll i mitt hem
Hennes bläcksvarta hår,
På min tapet, på mitt lår.
In i varje liten cell utav min kropp finns hennes spår.
Åh jag ångrar, jag sörjer, men jag ger mig
Hon är fel men hon är ren, hon är fel men hon är hel.
Och vi talade om sorgen, den som alltid hittar hem. Illusionerna som följer varje steg.
Hon gav mig ett rus och sedan stängdes jag igen.
För vem kan stå emot?
Vem kan stå emot?
Fröken blå.

Du som följt mig sen barn, suttit kvar, hållit mig i ett hårt förvar.
Du som biter, du som skriker
Du som sliter mig i trasor.
Du som river, förvrider.
Åh den här striden,
Är evig.