Tova skulle till att sätta på sig
glasögonen. Då gjorde hon en
närmast fasansfull upptäckt.
De satt redan på. Hon hade

helt enkelt behövt inse något.
Synen som hade ytterligare
tagit ett steg väl bakåt och hon
behövde gå ned till affären och

köpa ett par nya bågar. Det satt
glas i dem, slipade i hennes nya
synfält. Innan hon gick kom hon
ihåg soporna. Den påsen såg

hon ännu. Låset verkade som
mera marigt att hitta. Att solen
inte sken gjorde henne glad.
Om solen strålat, hade även

detta gjort henne uppsluppen.
Vilket väder det än var som
betydde uppehåll, med ingen
eller minimal blåst, fick hennes

hjärtas röst att som sjunga så
gott som allra helst inombords.
En liten prestation i sig att ta
hand om i en enda människa.