Andra människor uppmärksammar en i vardagen,
då en själv gör något för att uppmärksamma dem.
Börja själv. Vänta dig inte att någon annan skall

börja. Den som förväntar sig vänskap från andra,
får nog vänta länge. Den brukar bli mer aktiv och
levande, först då någon som du börjar. Även om

nutidens individer verkar odla rädsla som en högst
aktiv del av livet i staden, bör väl rädslan inte få ta
över som en sorts skyddande Sköld mot 'allt och

alla' för gott? Ibland råkar en illa ut och är kanske
just försiktig ett slag också just därför. Men minnet
är kort. Efter bara något år kommer nyfikenheten

att sticka fram nosen igen och vädra 'morgonluft'.
Rädslan för andra människors möjliga illa handlingar,
sjukdom, krig, farsoter... Skapar just en miljö för

misstänksamhet och sättet att vilja krypa ihop och
skydda det lilla en har. En sorts vana av att verka
som skydda sig mot möjliga och inbillade faror

sprider sig som en löpeld genom samhället. Men
det finns även motkraft'er. De vilka vägrar ge upp.
De syns mest då det blir stora folkmassor i protest

och som manifestation mot det ena hotet eller
uppförandet. Men hur uppträder individen själv?
Du bör själv föregå med gott exempel, även om

någon i gruppen slirar på reglerna. De skrivna
eller oskrivna. De flesta verkar befinna sig på
gränsen till att vara och verka i tankar som

'går det så går det'. 'Alla andra gör det, så varför
inte jag?'. Kanske ser du det som en förlorad dag
i livet, om inte också du blir med i 'ofog'. Men

att ta ansvar, för det ingår väl i jobbet att vara
medmänniska, är att kännas vid och kunna
leva med det du gör. Kunna leva med dig själv.