Det var i slutet på 50-talet.
Det satt en affisch uppsatt vid affären i den lilla byn.
BIOGRAFEN VISAR: "DÄR MÖLLORNA GÅ."
Ingeborg Nyberg och Edvard Persson i samma film!
Far kom hemcyklande och var väldigt entusiastisk:
"En ny Edvard Persson-film!"
Klart vi skulle se den! Klart vi skulle åka taxi halvmilen till biolokalen där filmen skulle visas! Jag minns att mor såg mindre entusiastisk ut. Det var redan eftermiddag och korna skulle mjölkas, djuren skulle utfodras och vi barn skulle ha något rent och lite fint att ta på sig.
Jag var lycklig och pirrig i hela kroppen, tänk att få gå på bio, som de andra i skolan tydligen brukade göra allt som oftast!
Far beställde bil och vi kom iväg.
Jag hade aldrig varit på bio tidigare, så jag hade ingenting att jämföra med men jag minns att Ingeborg Nyberg hade långa flätor och sjöng i filmen.
Jag tyckte det var så spännande.
Far sa när vi kom hem, att det var en dålig Edvard Persson-film.
Jag är rätt säker på att han hade alldeles rätt. Filmen fick dåliga recensioner. Men jag var glad.
I fortsättningen skrev jag i de där böckerna: "Mina klasskamrater"
att "Där möllorna gå", var den bästa film jag sett
att det dessutom var den sämsta och enda film jag sett, var ju ingenting jag behövde avslöja.