Magnolia hade en kärleks ålder som skulle tvinga henne att blomma ut samtidigt som äppleträdets första blom. Doften av vår, berusade henne lika mycket som hon så småningom skulle komma att brännas förevigt utan rast eller ro....en föraning till höstens alltid så kommande oväder.

Ännu doftade tusen blommor tunga av vällukt och sav

 ...där stod hon och han såg henne i återskenet från solen

fönsterrutornas spegling  var liksom av eld i periferin

solen höll på att gå ner och var inte ännu så hotande

 Återskenet av kärlek och ljus skulle komma att sätta allt i brand 

men även lysa upp.

Att öppna sig för kärleken samtidigt som det blommade var för mycket av allt.

vad gör allt... så hemlighetsfullt

det är som en flod dimhöljd i ett parti som var fuktig och sval

under den mörka bron