MUSIK MUSIK
.
Sublima refränger
smyger in en känsla
till mitt inlyssnande
som hört den förut.
Ett slags komma
skall, där ord är
sekundära
upprepningar,
omsvepta av
de toner jag
fastnat för, i
direktkontakt med
hur texten
levereras, ihop
med dessa toner.
En slags älskog,
blandat och kryddat
av gutturala läten,
och dialekter med
känslostormiga
diftonger i det
breda registret.
Och så var det
stånk och stön
till elektroniska tjut,
som en slags
diskant vilken
håller på att få
den musikaliska
upplevelsen att
skära rejält. Med
dubstep bas likt
en hammare mot
mina trumhinnor,
och diskanten
som skriker ner
till botten av vad
som en gång var
jag skapades nu ett
eko som gav
kraftig resonans
på själens annars
så blanka yta.
Dunkandet piskade
ytan ännu mer så
jag tar upp kampen
mot basen och
mot diskanten.
I klartext så skriker
jag efter det
melodiösa och
glädjefulla, det ska
ju gå att dansa till,
skriker jag av all kraft
Ett skratt ekar bort
i det innersta mörker
av vad som en
gång var jag,
men först efter
att en mörk röst
först hånfullt sagt -
Jamen Du kan
ju inte dansa, så då
spelar det ju ingen roll.
- I MITT HUVUD SÅ
KAN JAG DET........
I MITT HUVUD skriker
jag efter det flyende ekot.
.
.
I VÄNTAN PÅ LIVET SÅ
KOM ÅLDERDOMEN
.
Jag har förlorat koden
till mitt tålamod.
Så nu står jag här i kön
till ett sunket hak
och trampar, ilsken,
druckna leenden,
simmiga ögon
som stirrar förbi.
Regnet öser ner
och håret lägger sig
i ansiktets alla fåror,
transporterandes vatten
till förutspådda platser
under mina kläder.
Nu något mer irriterad
sen sist jag kände efter,
så tittade vakten
på hur blöt jag var
och sa bestämt
NEJ
du kommer inte in
sådär.
Då gick luften ur mig
och all otålighet
sköljde över mig
och försvann.
Känslan av regn
blir monoton
stillastående,
en irritation.
Lättnad i rörelse,
snart hemma i värmen,
en kopp
varm choklad
i badet.
Bäst har jag
nog det
med mig själv,
oavsett kod
till mitt tålamod.
Det spelar ingen roll
när jag kan ta det
i min egen takt.
Tiden har alltid gått
bakom min rygg
tänkte jag
och log åt den reflektion
som besvarade
min tanke.
JA men den syns
mer och mer
i ansiktet
.
LIKA OLIKA

Jag vandrar
baklänges, och
skriver framtiden
i spår där jag
ljuger om nuet.
Folk samlas,
tolkar olika,
beroende på
könstillhörighet
och individuella
referensramar,
till känslor i svall.
Kvinnor gråter
från sitt
inre djup,
sin plats
i historien,
som återspeglas
i sin syn om
morgondagen.
Män slår sig
för bröstet,
historiskt
lyckosamt.
Motsatta
skepnader i
dagsljus,
som måste
återerövra
och finna
varandras
likheter
ännu en
gång, ännu
en dag,
innan natten
kommer och
tar oss med,
där vi i
drömmarna
baserat på
vår historia
förflyttar oss
ännu längre
ifrån varandra.
Vi har historien
emot oss det
är därför jag
går baklänges
och skapar
lögner i spår
om nuet, för
att vinna en
framtid åt
oss alla.

.
ESPRI MON CHERI
.
Jag försökte sparka
in dörrarna till mitt
poetiska förflutna,
för att stjäla lite
tidig inspiration.
Den jag var då
öppnade porten
till den jag är nu
och skrev ner några
väl valda ord inför
vilka jag gav upp.
Jag kände ju igen
min egen teknik,
så det gällde eftersom
pennan alltid varit
mitt vapen, att bevisa
mig blivit visare med
åren. Jag fick en
snabb revansch och
öppnade tungt denna
revansch i
ordkonstnärlig
espri, med att
säga att jag är
högerspöket som
för sig, och pennan
över pappret se
som den rör sig.
Röda trådar ur
svart text på
vitt papper jag
hänger med i
tiden. Se hur jag
växt i etapper nu
mogen för den
slutgiltiga striden.
Jag ska krossa Dig
ner till ditt sista ord.
Begå journalistiska
felbedömningar och
poetiska mord. Jag
ska förbjuda alla
papperslappar vad
som än är nedskrivet.
Se somliga gå med
trasiga skor, snart
barfotabarn i livet.
Jag då, skrattade så
jag tjöt, åt mig nu.
Det blev ingen
inspiration den här
dagen. Det sista jag
då, skrek efter mig nu
var - Va fan har Du
tagit för nåt ???