Passionen blev till aska, ytterligare en tro på människan blev bränd på logikens, rationalitetens och det sociala spelets bål. Människors svek mot sitt inre själv på enkelhetens gata är smärtsamt att bevittna, särskilt när det gäller någon man älskar och såg som en framtida partner i livets labyrint. Fjärilarna i magen blev utbytta mot blytunga sänken, vardagen blev plötsligt så jävla tungt att ta sig igenom, och det kommer en likadan jävla dag i morgon.
Tänk vad skönt om jag kunnat vara som vanliga människor, totalt ovetande om de potential som finns om man bara öppnar ögonen. Att få förmågan att sluta känna, eller åtminstone kunna låtsas bort känslorna så man inte tror att de finns där längre. Att kunna säga FUCK IT och kunna fortsätta med livet som en vanlig människa. Att vara utan att se, att blint strosa fram i livet och tro att jag vet det viktiga, det viktiga är jag och hur jag kan bli ännu mer jag. Att leva ett liv där givande är något man bara använder när det finns ett större tagande i horisonten, att ta alltid är mer värt än att ge.