Varm. utan ord. ett ögonblick. om jag kunde känna närvaron, om livet var en ständigt missnöjd skeptiker, om jag då kunde ge livet oändligt med chanser, misslyckas och sedan ge det ännu fler chanser, fäktas med nävarna i himlen, slänga ner huvudet ner i skrikkudden, sparka in tån i betongväggen, kasta ner kroppen på badrumsgolvet och ligga där som en blöt urtvättad trasig amöba och mumla något olyckligt som ”jag är tom och meningslös på denna jord” fast att orden endast hade bildat en ynklig pöl av saliv. Om jag då bara kunde ligga där för att sedan hasa mig fram, som en halvt flytande salivklump över badrumströskeln, om jag sedan bara kunde hasa mig upp på en stol och skriva lite, innan jag gick ut för att spänna ögonen i någon stackars person som gick hem och spände ögonen i partnern för att denna öppnat sin käft ikväll igen. Men innan jag gick ut skulle jag bara känna att livet är så himla tråkigt och fult när en är amöba och efter en stund som kändes längre bort än vad den var så kunde jag känna att kaffet var godare idag och doftade mer kaffe än igår och att händerna kändes mjukare mot ansiktet och mot alla händer och ingenting hade egentligen förändrats men det ingen såg hade synligjorts. Och sedan när min kropp låg under ett träd med vita blommor vid en fontän så att vattnet överröstade alla ord, allt intetsägande, all upptagenhet och all distans. Om jag bara kunde andas de varma ögonblicken som då.