Jag räknade mina år och upptäckte att jag har mindre tid
att leva från och med nu, än det som jag tills nu har levt…
Jag känner mig som ett barn som vann en godispåse:
han åt de första med snabbhet och glädje, men när han
insåg att det fanns få kvar, började han långsamt
och djupt njuta av dem.

Jag har inte tid för ändlösa möten, där stadgar,
regler, procedurer och förordningar diskuteras,
i vetskap om att det inte kommer att uppnå någonting.
Jag har inte tid att stå ut med absurda människor som
trots sin kronologiska ålder inte har växt.
Jag har inte tid att stå ut med medelmåttigheten.
Jag vill inte vara i möten där uppblåsta egocentriska
idioter paraderar.

Jag tolererar inte länge manipulativa och opportunistiska
varelser.
Det besvärar mig, de avundsjuka som alltid försöker
misskreditera de skickligaste för att tillskansa sig deras
platser, talanger och framgångar.
Människor diskuterar inte innehållet, knappt rubrikerna.
Min tid är så kort för att diskutera rubriker.

Jag vill ha det väsentliga, min själ har bråttom...
Utan så många godis i påsen...
Jag vill leva tillsammans med mänskliga människor...
ytterst humana.
Som kan skratta åt sina misstag.
Som inte är uppblåsta med sina triumfer.
Som inte anser sig vara utvalda i förväg.
Som inte flyr från sina ansvar.
Som försvarar den mänskliga värdigheten
Och som bara vill vara på sanningens-och ärlighetens
sida.
Det väsentliga är det som gör livet värt att leva.
Jag vill omge mig med människor som kan beröra
människors hjärtan ...
Människor som de hårda smällarna i livet har lärt dem
att växa med mjuka inslag i själen
Ja ...
jag har bråttom ... för att leva med intensiteten som bara
mognad kan ge.
Jag tänker inte slösa bort någon del av det godis jag har kvar…
Jag är säker på att de kommer att vara mer utsökta än dem
som jag hittills har ätit.
Mitt mål är att nå slutet nöjd och i fred med mina nära och
kära och med mitt samvete.
Vi har två liv och det andra börjar när vi inser att vi bara har ett ...