Solen som gick upp mellan bergstopparna i Sierra Nevada och Mount Whitney
Värmde upp den iskalla morgonen.

Min hund som var en halvmeter hög blandras var nog den modigaste hund jag träffat på, jag ska snart berätta varför.

Den hade inget namn, och hade den det så var de i varje fall inget jag kände till.
Varje dag gick vi långa vandringar för att utforska det mäktiga landskapet som gick uppåt toppen mot Mount Whitney.

Berget har flera platåer där det finns sjöar och växtlighet

Trots den höga höjden så växer barrträd och glesare buskage som bidrar till att det finns fåglar ,björnar ,bergslejon blommar och annat liv.

Vattnet i dessa sjöar är iskallt och kristall klart, de har oftast fiskar som regnbågsforell och andra som jag inte vet namnet på.
Inget går upp mot färsk fångad forell när de enda som finns är soppor och pasta som är torrfoder och blandas med vatten.

Den här morgonen bestämde jag mig för att utforska en håla som jag hade skymtat ett bergslejon några dagar tidigare.

Hålan låg en bra bit upp på berget och skulle minst ta ett flertal timmar att nå.

Vi hade gått några timmar när vi närmade oss ett parti med stora stenbumlingar staplade på varandra.

Jag lade märke till att på en sida av en bumling satt det en krokformad metall bit som var fastlimmad med epoxi eller nått liknande.
Och en till och en till som satt på en rad ,raden slutade med ett litet hål som mätte en halvmeter i diameter.
Uppenbarligen så hade människor varit här tidigare, jag ropade flera gånger men bara tystnad……

Jag föste hunden framför mig ifall någon björn eller en värre ett bergslejon skulle finnas därinne.
Hunden skulle varna ifall de nu vara så.
Vi kröp ett par decimeter i taget ,stannade…......................lyssnade…… inte ett ljud.....

Vi kom fram till innersta öppningen och hunden hoppade in och så även jag.

Den ca 20 kvm stora ytan var fylld av diverse kokkärl, bestick, konservburkar, sängkläder samt två fallskärmar.

Jag konstaterade att grottan har används någon gång på sextiotalet eller början av sjuttio.

Det var nu sent på dagen och skulle vi hinna tillbaka till baslägret innan solen gick ner så var vi tvungna att ta en rakare men också en brantare genväg.

Efter någon timma kom vi till en avsats där jag fann vrakdelar från ett mindre flygplan, några benbitar som jag först trodde var resterna från något djur, det visade sig senare att jag hade fel.
Vi skyndade vidare några timmar och kom till en lägre platå där jag satte mig för att vila några minuter, mer än så blev det inte när hunden började skälla och de brakade till i ett träd .
Grenar bröts av och dunsade i marken där de landade.
Ett tjutande vrål.!!!

En Björn klättrade ner från de höga trädet snabbare och smidigare än vad jag nånsin sett en katt gjort tidigare.
Den springer mot mig och hunden som retat den mer än kanske om de bara var jag.
Jag skrek så högt jag kunde för att få den att stanna vilket den gjorde, ca 5 meter från mig,
ställde sig på bakbenen, vädrade och tittade på hunden sedan på mig.
Ner på framfötterna och tog upp jakten på mig.

Jag sprang fortare än någon mänsklig varelse nånsin gjort förut.

När jag kom fram till lägret fick jag fram revolvern en magnum 45 caliber och lutade mig emot ett trädstock som låg på marken.

Vi såg inte björnen förrän senare samma natt.
Hunden hoppade på den snokande björnen och ett tumult utbröt, den här gången kom hunden undan med två djupa sår på nosen.
Men Björnen hade den jagat bort.
Nästföljande dag gick jag till skogvaktarstugan och berättade vad jag hade funnit och var till den kvinnliga Rangern.


Några dagar senare tog jag mig ner till närmsta stad ”City of Independence ”

För att proviantera.
En stor bil körde upp bakom mig, stannade och två män steg ur och gick med raska steg mot mig.

-Are you the Swede ?

frågade en av männen.

Lite oroligt svarade jag att så va fallet . vad har jag nu gjort? tänkte jag tyst...

-Du fann ett flygplan som har varit spårlöst borta i flera år.
Vi har sökt överallt efter detta planet.
Nu är sökandet slut-
flygplanet tillhörde vår bror.

Dom båda gav mig en kram
med fuktiga ögon.

Hunden lever än idag
med ett rykte som ingen
annan hund har .