Kenneth ”Skäddan” Sjödin var vår slöjdmagister under åk 4 och 5. Esset som vi haft i tvåan och trean hade återigen blivit sjukskriven p g a den polioskada som medfört att hans kropp var förvridet till ett S – därav namnet. ”Skäddan” var långt innan vi fick honom ökänd och fruktad bland eleverna. Min storebror underhöll mig gärna med skräckhistorier om hans framfart. Även om jag förtjusades av dessa skräckisar visste jag någonstans inom mig att de nog bara var överdrifter.

Ha! Pyttsan. Det var fan i mej inga överdrifter där.

Skäddan var en elak människa. Brutal, snarstucken och han tycktes genuint hata att umgås med barn. En idealisk slöjdmagister med andra ord. Någon, troligtvis en rektor måste i alla fall ha tyckt det eftersom han uppenbarligen hade fått anställning som slöjdmagister. Första gången jag fick personlig kontakt med hans våldsamhet var en hösteftermiddag när vi precis skulle till att avsluta lektionen. Jag hade min lilla hyvelbänk nästan längst bak och precis bredvid handfaten. Skäddan krävde absolut tystnad och kader disciplin av eleverna och efter varje lektion skulle varje bänk vara helt ren från spån och verktyg. Ve den som råkade glömma en flisa på bänken eller som inte stod prydligt och tyst uppställd bredvid sin bänk när det var dags för avslutning. När jag städat av bänken och ställt undan den lilla pinal jag arbetade med ställde jag mig bredvid min bänk. För sent såg jag till min fasa att jag glömt en liten pappersmugg med en skvätt vatten. Några minuter tidigare hade jag druckit lite vatten i engångs muggen för att skölja bort trädammet och muggen hade blivit stående. Tappert försökte jag rädda situationen genom att ta muggen och kasta den i papperskorgen som bara stod cirka en meter ifrån mig. Muggjäkeln studsade på kanten av papperskorgen och föll ned på golvet. Jag blev helt stel i kroppen men kastade mig ned för att rädda katastrofen. Jag hann ned på golvet och tog tag i muggen när Skäddans hårda nypor tog tag i min nacke. Med ett hårt grepp släpade han mig ut i korridoren och jag mindes livligt alla skräck historier som min bror berättat om hur han brukade slå eleverna i magen med knuten näve eller helt sonika hänga upp dem på någon av krokarna. Jag minns inte vad Skäddan skrek till mig, men jag minns att han hade ett hårt grepp runt min skjortkrage och dunkade mig mot tegelväggen så att mitt huvud slog emot den skrovliga ytan. När misshandeln var över fick jag be honom om förlåtelse för att jag stört klassen och lunka in i salen till mina stirrande klasskamrater.

Konstigt nog berättade jag aldrig om den här händelsen för någon vuxen när den inträffade. Eftersom Skäddan var ökänd för sin brutalitet antog vi alla kollektivt att saker och ting var som de skulle då skolan trots allt accepterade hans beteende år ut och år in.

Ett tag senare eskalerade Skäddans övervåld. Denna gången var det Mikael Sjölund som råkade ut för det. Vad Sjölund hade gjort kommer jag inte ihåg, förmodligen bara busat runt lite för mycket med sin kompis Conny. Skäddan blev fullkomligt utom sig och denna gång lappade han till Sjölund i ansiktet innan han tog ett rejält tag i hans hår och släpade honom ut i korridoren. Varför alla uppläxningar skulle ske i korridoren har jag funderat på. Förmodligen ville Skäddan i sitt undermedvetna dra sig undan för att misshandla barn, och hans undermedvetna som visste att det var fel försökte dölja händelsen för den övriga klassen. Ute i korridoren hörde vi Skäddan gorma och Sjölund gråta.

Skäddan kom in själv. Timmen avslutades utan Mikael Sjölund. När vi kom ut i korridoren satt Mikael lutad mot väggen och grät. Runt om honom låg tovor av hår. Skäddan hade under raseriutbrottet hållit fast Mikael i håret samtidigt som han slängde omkring med honom mot väggar och skåp. Av hårmängden att döma måste han ha tagit om greppet några gånger innan han ansåg sig vara nöjd. Någonstans där gick vår gräns. Jag kommer inte ihåg vem som gjorde det, kanske var det jag själv, men vi hjälpte upp Mikael på fötter igen och i en pappersservett samlade vi in bevisen i form av allt det hår som vi kunde hitta i korridoren. Sedan marscherade vi prompt upp till rektorsexpeditionen och bad att få prata med den ansvarige rektorn. Vi hade fått nog, vi visste att man inte får göra så som Skäddan gjort och nu skulle vi få till en ändring genom att upplysa rektor Herr Melin, som vi alltid kallade honom om sakernas tillstånd.

Herr Melin satt vid sitt skrivbord när Sjölund, rödgråten, Robert, Kjell, Per-Olof, Pelle, Niklas och jag troppade in tillsammans med de andra grabbarna i klassen. Vi berättade vad som hänt och la stolta upp beviset, Mickes halva kalufs på skrivbordet. Herr Melin såg chockerad ut. Sedan informerade han oss om att vi inte bara kunde komma in här hur som helst i en stor skock. Tittade på hårsamlingen, där hårsäckarna fortfarande satt kvar och sa att vi fick komma tillbaka senare men då bara tre av oss. Med detta visade han oss på dörren.

Samma eftermiddag ringde det i interntelefonen. Unni svarade, hade en kort konversation medan hon naglade fast sin blick på först mig, sedan Sjölund och sedan på Pelle. Hon la på luren och konstaterade att vi var önskade på rektorsexpeditionen.

När vi knallade in på expeditionen var dörren till Herr Melins rum stängd. Sekreteraren ringde i sin snabbtelefon och en grön lampa talade om för oss att vi fick gå in. Vid det lilla konferensbordet bredvid skrivbordet satt Herr Melin tillsammans med Skäddan. Vi stelnade till av skräck. Vi var naturligtvis rädda för rektorn men ännu mer rädda för Skäddan, och här var i med en anklagelseakt gentemot Skäddan. Vi fick sitta ned vid bordet och mitt på det låg den blå pappers servetten med Sjöbergs hår.

”Jaha.” sa Herr Melin ”Kan ni berätta vad det är ni säger har hänt då?” Han tittade uppfordrande på oss. Pelle sa inte ett ljud. Sjölund skakade som ett asplöv, så jag berättade i korta drag att Skäddan hade blivit rasande och fläckt av Sjölund halva huvudet. Jag gjorde en gest mot pappers servetten och sa att det här är vad vi samlade upp i korridoren. Jag la också till att det inte var första gången, och hade väl min egen upplevelse i minnet. Efter mitt lilla tal satt vi alla tysta. Sen sa Herr Melin:
”Jaha, Kenneth, vad säger du om det här? Är det sant det pojkarna säger?” Skäddan tittade på mig, jag slog ned blicken och Skäddan öppnade munnen:
”Nej. Jag var tvungen att tillrättavisa dem och ta ut Mikael i korridoren men det var bara för att han var omöjlig att ha kvar i en slöjdsal. De är väldigt jobbiga i den där klassen.”
Tystnaden sänkte sig igen. Herr Melin tog åter till orda:
”Dåså. Som ni hör så säger Kennethl att han inte har gjort det där ni pratar om, är det riktigt säkert att ni talar sanning?”
Tystnad.
”Då tycker jag att vi glömmer det här och tar varandra i hand på att vi ska uppföra oss bättre i fortsättningen.” Därefter reste han sig och vi flög upp från våra stolar. En och en fick vi ta Skäddan i hand, jag minns att han tryckte så hårt han kunde, och sedan fick vi lämna rektorsexpeditionen. Någon förklaring till varför Mikael uppenbarligen hade slitit av sig håret, med hårsäckar och allt på eget bevåg fick vi aldrig.

Vi hade gått till den person som var ytterst ansvarig för vår säkerhet på skolan. Vi hade gått dit fastän vi var rädda för honom. Vi hade tagit med oss allt vårt mod och de bevis och vittnesmål vi kunde uppbringa. Vi hade fått lära oss mycket den dagen. Vi hade fått klart för oss att vi var totalt rättslösa. Att det våld vi upplevde inte räknades och att några vuxnas hjälp inte stod att finna. När en, i våra ögon så högt uppsatt person som en rektor sanktionerar en lärares våld mot elever så måste ju det våldet vara rätt. Vi hade fel och Skäddan hade rätt. Vi hade lärt oss att vuxna människor hade rätt att slå barn. Det mest bisarra i den lärdomen var att vi tog den för så självklar att ingen av oss berättade för våra föräldrar vad vi utsattes för. Vid en middag för några år sedan berättade jag av en slump historien för mamma, som för övrigt fortfarande då hade Herr Melin som chef – hon blev helt rasande. Är det förvånande att jag valde bort träslöjd i åk 7? Jag brukar skylla min oerhörda rädsla och ohändighet för slöjdarbeten på mina upplevelser i Skeddans och Hermelins våld. Jag kommer ihåg hur rädd jag var för att åter hamna i Skäddans korridor, vi tvingades ju stå ut med hans nycker i ytterligare några terminer. Idag, den 11 augusti 2004 läste jag Skäddans dödsruna. Skäddan var född 1937 och var enligt runan en levnadsglad människa som älskade segling och havet. Bohusläningen tecknar följande:

”Kenneth Sjödin, Uddevalla, har avlidit i en ålder av 67 år. Han var född i Gråbo, Helsingborg. Under många år var han Bostadsrättsföreningens ordförande i Uddevalla.
Kenneth Sjödin utbildade sig till möbelsnickare i Västervik. Han arbetade under många år som träslöjdslärare, främst på Äsperödsskolan i Uddevalla. Segling var hans stora intresse. Varje år seglade han med Svenska Kryssarklubben där han var kapten för klubbens skolfartyg.
1985-93 var han ordförande i Uddevalla schacksällskap. Närmast sörjande är döttrarna Ingrid och Anna samt Elin. ”

Sannolikt hade jag tyckt att han var en trevlig person om jag mött honom idag. Men under några år på 70-talet var han en hel skolas Nemesis.