Det var samma sak varje vår.
När alla började uttrycka sin kärlek till solen,
kändes det som att jag blev förtärd av den.
Som att jag hade en osynlig hudsjukdom, fast den satt på insidan av kroppen.
Det sved, skapade oro och påminde mig om hur jag alltid verkade
misslyckas med vårens och sommarens förväntningar.
Att vara glad.
Att leva ut.
Att springa ner i havet med livskraft och energi, för att sen kliva upp hur havet likt en vacker sjöjungfru som sken av liv och sommarlust.
Varenda vår, varenda sommar.
Som att jag förbrukat all min sommarglädje, min livskraft och lust.
Vad hade egentligen hänt den där sommaren för så många år sedan?
Varför sticker solens strålar hål på huden och bränner mitt innersta?
Varför förtär den mig?

Det är såren som går upp.
Muskelminnet vaknar och tar tag i själen på ett sätt som inte går att värja sig ifrån.
Såren som aldrig försvinner och kroppen som inte låter mig glömma.