Jag vaknade mitt i en dröm, där jag gick längs stigen bland granarnas yppiga famn. Det var där mellan grenarna, fåglarna talade med människoröst. Såg i gläntan björkarnas svartvita midjor, deras svepande böljande kjol. Hela naturen en symfoni blommande grönt, såg harsyrans skira vita blommor, vände ögat mot rymden. Och den spräckliga skuggan över mossornas berg, hela naturen andades hudlös längtan; då sträckte skuggan ut en arm, den tassade i mitt spår, skuggan och den röda pälsen.
Det blanka ögat talade om tider som komma, tider som går. Berättade om mörkret i skogen och jägarna bakom varje sten.

När jag äntligen nådde målet, såg jag stugan i hjärtats hägn. Taket var övervuxet av mossor, men det märkligaste var den prunkande blomman, som där hade slagit rot och näktergalen satt under och sjöng sina visor året om, vid dess fot.
Så gick jag mot stugan, öppnade försiktigt den knarrande dörren och gick in i lyan. Borta vid väggen fanns stolen, vilan för den trötta foten. Plötsligt försvann skuggan, när jag vände mig om fann jag lyan fått en främmande gäst. Jag försökte se i ljuset som falnade, vad och vem.

Så upptäckte jag det gula ögat och de vita tänderna. En främling hade flyttat in i mormors hägn.

Med andan i halsen galopperade ut till solen och ängen där jag, mina systrar och bröder betar ängens knähöga gräs, känner vinden silar genom manen och är lyckliga varje gång vi ser solen ruska ut tömmen till ett vindlande streck över kinden.